Musikrecension: Webern blev Beethoven
Det intressantaste under Helsingfors stadsorkesters konsert i fredags var att iaktta hur programmet var uppbyggt.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Antonello Manacorda. Sol. Anna Larsson, mezzosopran. Beethoven, Mahler, Brahms. Musikhuset 3.10.
Personligen var jag mest intresserad av att höra HSO:s utlovade framförande av Anton Weberns Passacaglia, hans första opusnumrerade verk. Dock hade passacaglian bytts ut mot Beethovens Egmontuvertyr av alla stycken – enligt Stadsorkestern på grund av ett missförstånd mellan orkester och agentur, något som orkestern beklagade på sitt Twitterkonto på fredagskvällen.
Egmontuvertyren är förvisso härligt heroisk musik som Beethoven skrev som en del av musiken till Goethes Egmont när pjäsen sattes upp i Wien 1810. Intressant nog blev uvertyren inte klar i tid till premiären utan uruppfördes först vid den fjärde föreställningen. Å andra sidan är uvertyren den enda delen av skådespelsmusiken som lever kvar i dag.
På programmet stod också svenska mezzosopranen Anna Larssons tolkningar av Mahlers fem Rückertlieder. Sångerna kan framföras i valfri ordning och sannerligen var ordningen en helt annan än den som stod i programbladet. Larssons mezzoröst är mäktig och hon behärskar den läckert. Speciellt läckert var musicerandet i Um Mitternacht som hon tolkade med djup inlevelse.
HSO-musikerna spelade kvällen igenom elegant och utan överdrifter under ledning av gästande dirigenten Antonello Manacorda. Intressant var bland annat att den dynamiska skalan mestadels rörde sig i ett mezzoregister, med pianissimo och fortissimo som ytterligheter – piano pianissimo- och forte fortissimo-nyanserna saknades helt.
HSO:s förfinade, enhetliga stråkklang kom mest till sin rätt i tolkningen av Brahms livsbejakande andra symfoni.