Musikrecension: Esa-Pekka entusiasmerar
Esa-Pekka Salonens tolkning av Beethovens tvåa på Musikhuset drabbade publiken med nästan samma kraft som vid uruppförandet.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Beethoven, Stravinsky. Musikhuset 1.10.
Esa-Pekka Salonens popularitet i hemlandet förefaller grundmurad. Musikhuset är i dagens läge, efter att den första euforin lagt sig, sällan slutsålt, men Salonen drar fulla hus två kvällar i rad. Och det utan namnkunnig solist eller utstuderat publikfriande program.
Och varför inte? Mannen har vid 56 inte förlorat ett uns av sin karakteristiskt ungdomliga geist och energi och måhända är det just den naturliga förmågan att entusiasmera inte blott på repetitionerna utan även, och inte minst, vid själva konserttillfället, som är hans allra starkaste sida.
Podieaktiviteten har inte heller avtagit det minsta, snarare tvärtom. Koreografin är stundtals relativt vidlyftig utan att kännas överdriven eller som ett självändamål. Salonen lever ut den beethovenska visionen med varenda por och känslospröte och de dramatiska höjdpunkterna är spektakulärt understrukna, om än alltid inom ramen för den dramaturgiska helhetsplanen.
Experimentella effekter
De beethovenska visionerna bestod den här gången av andra symfonins för sin tid nog så chockerande effekter. Salonen har alltid förfäktat åsikten att tvåan är det första radikalt experimentella mästerverket utan vilket Eroican inte hade varit möjlig och att så är fallet undgick ingen som lät sig ryckas med av yttersatsernas, och då framför allt finalens, obändiga kinetiska energi.
Tempona närmade sig ställvis turbostadiet, klangbilden var föredömligt stringent fokuserad och märgfullt pregnant och de våldsamma tuttieruptionerna drabbade den intet ont anande publiken med, nästan, samma förödande kraft som vid uruppförandet i Theater an der Wien 1803.
Och visst var det ett smart drag av Salonen att para ihop Beethoventvåan med en annan av hans personliga favoriter, som dessutom intar ganska exakt samma position i tonsättarkarriären med sitt groende frö till kommande stordåd: Stravinskys balett Eldfågeln, som denna gång glädjande nog hördes i sin helhet.
Salonen tecknade de sagolikt läckert skimrande orkestrala tablåerna med all tänkbar frenesi och sensitivitet och de alldeles tydligt inspirerade RSO-musikerna responderade alert och med uppenbar spelglädje. En festlig kväll!