Bokrecension: Det finländska operaundrets vara eller icke vara
Är det så kallade finländska operaundret verklighet eller myt? Tja, utifrån kalla fakta tycks det handla om en nog så påtaglig realitet, skriver Mats Liljeroos.
Essäer om opera av Kalevi Aho, Atso Almila, Markus Fagerudd, Paavo Heininen, Mikko Heiniö, Heinz-Juhani Hofmann, Pekka Jalkanen, Olli Kortekangas, Juha T. Koskinen, Ilkka Kuusisto, Timo-Juhani Kyllönen, Jukka Linkola, Uljas Pulkkis, Veli-Matti Puumala, Einojuhani Rautavaara, Herman Rechberger, Kaija Saariaho, Aulis Sallinen och Tapio Tuomela. Vehrä. 227 s.
Av de cirka 350 finländska operor som skrivits efter Kung Karls jakt 1852 har uppemot 250 tillkommit under de senaste 35 åren, med 16 uruppföranden år 2000 som en närapå osannolik höjdpunkt. Världsunika siffror, inte minst i proportion till folkmängden.
Sedan millennieskiftet har de ekonomiska realiteterna dock fått allt bistrare förtecken och det är inte mera någon självklarhet ens för de tyngsta tonsättarnamnen att få en opera uppsatt på nationalscenen. Beställningarna uteblir allt oftare och, som Mikko Heiniö så träffsäkert formulerar det, har de operor som komponeras för skrivbordslådan en benägenhet att även stanna där.
Inget ont dock som inte för något gott med sig. Dåliga tider stimulerar inte sällan kreativiteten när det gäller att finna nya vägar och det är knappast överraskande att det under de senaste tio åren skrivits förhållandevis fler kammaroperor än någonsin i vårt land. Även barn- och ungdomsoperan tycks må relativt bra, medan tröskeln att realisera fullskaliga operaprojekt på förekommen anledning är högre än på länge.
Brokigt och stimulerande
De yttre betingelserna är dock enbart ett av de teman som behandlas av de nitton inhemska tonsättare, med sammanlagt 107 operor på sina samveten, som får komma till tals i den av Elke Albrecht och Eeva-Taina Forsius-Schibli förtjänstfullt redigerade essäsamlingen Olemme oopperamaa (Vi är ett operaland)– försedd med den rätt så anspråksfulla underrubriken Suomalaisen nykyoopperan synty ja kohtalo (Den finländska samtida operans uppkomst och öde).
Utgångspunkten har varit en fritt formulerad text som på något sätt anknyter till opera, och resultatet, som är lika brokigt som stimulerande, pendlar mellan allt från mer allmänna betraktelser av operan som sociokulturellt (Atso Almila) och filosofiskt (Paavo Heininen) fenomen via mer eller mindre djupsinniga redogörelser för de egna operornas tillkomst (bland andra Kaija Saariaho, Kalevi Aho och Veli-Matti Puumala) till regelrätta verkanalyser med vidhängande notexempel (Tapio Tuomela/Äidit ja tyttäret).
Vi finner texter som synar operan som samhällelig spegel (Olli Kortekangas) och i relation till språket (Markus Fagerudd), vi finner texter av tonsättare vars samtliga operor framförts i ett flertal produktioner (Aulis Sallinen) och av tonsättare som inte sett ens hälften av sina operor på scen (Herman Rechberger). Vi finner tonsättare som kategoriskt avfärdar tanken på kompositören som librettist (Uljas Pulkkis) och vi finner tonsättare som skrivit librettot till så gott som alla sina operor (Einojuhani Rautavaara).
Ett par essäer sticker ut ur mängden. Dels vår produktivaste operatonsättare Ilkka Kuusistos karakteristiskt lättsamma kåseri om bland annat vodkadrickande med Tove Jansson i samband med planeringen av Muminoperan samt absurda förvecklingar i samband med den annullerade produktionen av Aino Ackté-operan. Dels Heinz-Juhani Hofmanns lika häpnadsväckande som uppfriskande självutlämnande, svordomskryllande talspråkliga text, Oopperaraivo (Operavrede), där såväl Karlebyoperan som den inbilske konstnären själv får sig en rejäl släng av sleven.
Viktig konstnärlig uttrycksform
Inalles har närmare 50 nulevande finländska tonsättare minst en opera i verkförteckningen; majoriteten lyser alltså med sin frånvaro i detta sammanhang. Flera av de tillfrågade tackade även, av olika skäl, nej till medverkan och namn som till exempel Kimmo Hakola (sex operor), Jaakko Kuusisto (fyra) och Seppo Pohjola (tre) hade onekligen platsat bra här.
Som sällsynt klart framstår icke desto mindre att operan är en synnerligen viktig konstnärlig uttrycksform för den absoluta majoriteten av våra konstmusiktonsättare och av de centrala figurerna i branschen är det bara Magnus Lindberg, Jouni Kaipainen, Eero Hämeenniemi, Jukka Tiensuu och Esa-Pekka Salonen som ännu inte komponerat en opera.
Skribenterna förefaller, de olika infallsvinklarna och synsätten till trots, även vara rörande överens om en sak: att framtiden för den inhemska operaodlingen i och för sig inte ter sig odelat ljus men att inget ens på sikt kan hota operan som en levande konstform, vare sig på hemmaplan eller internationellt.
Det hoppas vi alla, men i så fall krävs vettiga ekonomiska och övriga förutsättningar att även framöver beställa och framföra operor. Det finländska operaundret är ingen självförsörjande evighetsmaskin utan en rar och ömtålig planta, som kräver ömsint och sakkunnig omsorg.