Skivrecension: En personlig dragspelsröst
Antti Paalanen har en fantastisk förmåga att förnya sig. Så till den grad att Tove Djupsjöbacka glömmer att han inte precis är någon ny förmåga.
(Rockadillo Records)
En ny personlig dragspelsröst, tänkte jag först skriva som rubrik. Men man kan ju inte riktigt betrakta Antti Paalanen som en ny röst i Finlands musikliv – så pass etablerad är denne dragspelets mästare redan, med gedigen erfarenhet från ensembler som Hyperborea, Hehkumo, Trepaanit, Kiharakolmio, Turkka & Paalanen och så vidare.
Nya skivan Meluta tar vid där förra skivan Breathbox slutade – på en ny väg inom Paalanens musikerskap. Den bekanta rösten finns kvar i andra sammanhang, men de två senaste soloskivorna är en radikal kursförändring som hoppeligen också öppnar Paalanens musik mot nya publiksegment. Ett trevligt exempel på det senare är att ett spår från senaste skivan finns samplat på en Palefaceskiva, för att inte tala om Paalanens uppträdande vid världsmusikmässan Womex 2011.
Begränsat omfång
Antti Paalanens instrument i solosammanhang är treradigt dragspel, ett instrument med begränsade tekniska möjligheter. Paalanen gör begränsningarna till sin styrka. Korta, kompakta rytmiska riff och melodier växer till något transartat. De snabba löpningarna, bekanta från virtuosa spelmanspolkor, tjänar nu ett annat syfte. Slutresultatet blir något som snarare platsar på nattklubb än på dansbana – en jämnt dunkande rytmbehandling och en urban, modern ljudbild; Alavus dragspelsklubb skakar hand med eurovisionen.
Dragspelet är det enda instrumentet, men det glömmer man snabbt – allt låter större, med hjälp av effekter och programmering. Det rytmiska dunkandet från Paalanens fot är en viktig, enkel del av helheten. Ett nytt element på Meluta är röstanvändningen. Här kan jag inte undgå att tänka på Kimmo Pohjonen. Paalanen pressar ur sig lätt pohjonenska strupljud och korta textsnuttar som en del av helheten. Något man inte kan skönja via skivan är hur fysiskt själva spelandet är – Paalanen vänder och vrider på sitt lilla dragspel mer omfattande än någon annan jag sett och använder bälgen fördomsfritt åt alla tänkbara håll.
Väcker förundran
Alla är säkert inte förtjusta, konservativa dragspelsvänner har redan länge förfasat sig över Paalanens påfund. Tematiskt fördjupar sig nya skivan i dragspelets mörka sidor – instrumentet har ju kallats djävulens bälgaspel och till exempel inte varit välkommet i kyrkan. Men det blir inte alls svart, eller ens svartvitt. Förutom de mest klubbdunkande låtarna med hitpotential, som hypnotiska Kraftsman och inledande Meluta, finns också drag av den andra Paalanen, han som gjorde den sköra och meditativa soloskivan Äärelä (2007). I låten Fingertips kan man nästan höra björkarna och dansbanan, innan det mystisk-suggestiva tar över igen i Judgement. The Final Waltz känns som skivans mest helgjutna komposition och utforskar en rad olika stämningar, från spelmansvärlden till det meditativa och transartade, med lite toner av fransk musettevals som bonuskrydda.
Kimmo Pohjonen var producent för Antti Paalanens förra skiva, och visst kan man skönja en stark influens från det hållet. Pohjonen kan knappast undgå att vara en stor inspirationskälla för var och en med kopplingar till folkmusik som vill gå sin egen väg. Rent musikaliskt tycker jag ändå inte att likheterna är så många, förutom instrumentet förstås. Paalanen håller sig trots den klubbartade ljudbilden till instrumentets riktiga klang. Till skillnad från Pohjonen, som öser mycket kreativitet ur möten med andra musiker, tycks Paalanen söka sig inåt och hitta kraften i sig själv, en lugn österbottning med fötterna på jorden. Förhoppningsvis leder det långt.