Skivrecension: Predikande pratsång
Då Cohen på 60-talet slog genom ansåg en del lyssnare att han ju var ”så gammal”. Nu när han fyllt 80 säger ingen något sådant.
(Sony)
I slutet av 2000-talet återupptog Leonard Cohen efter en lång paus sitt turnerande, och nästa överraskning blev att han för första gången på åtta år också började spela in nytt studiomaterial. Old Ideas kom 2012, och nu är det dags för Popular Problems.
Kanske hade de här skivorna aldrig gjorts ifall han inte blivit blåst av sin manager och nu behövt pengar, fast det tänker man knappast på när man hör hans tidlösa och suggestiva musikaliska syntes av blues, gospel och balladrock. Den predikande pratsången är knappt mer än ett mörkt väsande, men eftersom han så självklart bejakar den röst han har och skriver sina melankoliska sånger utgående från dess förutsättningar är det här inget problem – speciellt som växelspelet med de skönsjungande kvinnokörerna flyter så elegant.
Då han under slutet av 60-talet slog genom ansågs han av många vara lite skum, eftersom han var ”så gammal”. När han nu fyllt 80 är det ingen som säger något sådant, och om så vore skulle den nyinspelade musiken effektivt ge svar på tal.