Teater som slår sönder sin publik
Veikko Nuutinens pjäs Paras mahdollinen maailma är något alldeles annorlunda – fullkomligt grotesk och oberäknelig.
Text: Veikko Nuutinen. Regi: Akse Pettersson. Ljus: Anton Verho. På scenen: Noora Dadu, Joonas Heikkinen och Jukka Ruotsalainen.
Premiär på Teater Takomo 19.9.
Det känns som om något inombords skulle smulas sönder en aning när jag ser Teater Takomos nya föreställning Paras mahdollinen maailma ja hyviä ehdotuksia vieläkin paremmasta (Ungefär: Den bästa möjliga världen och goda förslag på en ännu bättre).
Veikko Nuutinens pjäs är något alldeles annorlunda – fullkomligt grotesk och oberäknelig. Personerna på Takomos scen är gräsliga, utseendefixerade mobbare som köper tonårsflickor och mördar sina bröder, för att sedan unna sig en splitterny, dyr jacka.
Det är som om Paradise hotel, hipsterism, kommersialism och snoppselfies smalt samman i ett gytter. Är samtiden faktiskt så här cynisk, ful och hård? Det är en smärtsam upplevelse på samma gång som den vrickade, nattsvarta humorn är fruktansvärt rolig.
Till en början tycks föreställningen bestå av lösryckta sketcher, men så småningom visar de sig kretsa kring samma tema. Om och om igen möter vi personer som är sjukligt besatta av att passa in. Den här besattheten blottar ett nästan fascistiskt svaghetsförakt, ett äckel för allt som är annorlunda, normavvikande och defekt.
Regissören Akse Pettersson, känd från vårens dundersuccé Kaspar Hauser, leker flitigt med grotesken och den dåliga smaken. På scenen används bland annat rykande kolsyreis, ketchup och en löspenis.
Pettersson har en superensemble till sitt förfogande. Nora Dadu är lysande i rollen som hyperaktiv, sexistisk partyprins. Joonas Heikkinen pockar på medkänsla när han spelar en stor, tafatt och otrendig pojke som inte får hänga med på festen. Jukka Ruotsalainen fascinerar i sin tur i rollen som hänsynslös exploatör förklädd till mjäkig medelklasskille.
Provocerande text
Vi får ta del av tre berättelser som varvas med mellansnack där skådespelarna spelar skådespelare som försöker strukturera sin föreställning – en ironisk gliring till pretentiös postdramatisk teater?
Framför allt särskådas dagens framgångsfixerade retorik där högerfilosofen Pekka Himanens omdebatterade pamflett fungerar som den främsta måltavlan.
Föreställningen är spretig, förvirrande, ställvis irriterande, men ständigt berörande. Veikko Nuutinen stryker inte medhårs. Tvärtom är texten otäck – den trycker ner med ett språk pepprat med könsord, förolämpningar och ungdomlig hybris.
Men genom den hårda tonen lyckas Nuutinen visa på en ideologi som genomsyrar allt från dokusåpor med unga, starka och vackra deltagare till den rådande politiska praxisen enligt vilken välfärdstjänster bantas ner och de mest utsatta medborgarnas chanser försämras. En ideologi som startat krig och suger sin kraft ur den enkla frågan: Varför är du inte som jag?