Musikrecension: Elina Vähälä charmerar igen
Nästan alltid när jag hör Elina Vähälä förundrar jag mig över varför man inte får höra henne oftare på våra konsertestrader, skriver Wilhelm Kvist.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Jukka-Pekka Saraste. Sol. Elina Vähälä, violin. Berg, Mahler. Musikhuset 24.9.
Nästan alltid när jag hör violinisten Elina Vähälä förundrar jag mig över varför man inte får höra henne oftare på våra konsertestrader. Som aktiv solist i över 25 år kan hon knappast längre betecknas som en oupptäckt talang eller välbevarad hemlighet.
En blick i hennes konsertkalender på hemsidan ger en snarast intressant bild av var hon rör sig. Nyligen spelade hon på Clandeboye-festivalen på Irland och kammarmusikfestivalen i Delft i Holland, dessförinnan i Kuhmo och Nådendal som under så många tidigare år. Bland kommande framträdanden märks en turné i Nordamerika och framföranden av Prokofjevs andra violinkonsert i Joensuu, Brahms violinkonsert i Kuopio och Coriglianos Red Violin i Detroit. Lägg därtill hennes professorstjänst i Karlsruhe så klarnar bilden av en 38-årig violinist med en rätt tajt tidtabell.
Varför vill jag höra henne oftare? För att jag beundrar henne som violinist. Jag har ännu aldrig hört en medelmåttig konsert med henne, tvärtom har jag alltid inspirerats och övertygats. Vähälä tycks dessutom ha blivit du med sitt instrument – den faltinska violinen, som en gång i tiden ägdes av kirurgen Richard Faltin innan den testamenterades till Röda Korset och såldes till KOP-banken innan den köptes av Finska kulturfonden 1993. Länge trodde man instrumentet var en Stradivarius innan det visade sig vara en Amati.
Klart är att Vähäläs violin bär sällsynt fint över orkestern. Hon behandlar den stiligt i alla register, så också i Alban Bergs raffinerade violinkonsert från 1935 som hon tolkade med Helsingfors stadsorkester i onsdags. Alla detaljer satt som de skulle, formen tecknades insiktsfullt och den dodekafoniska strukturen som hela verket bygger på verkade tydligt ritad. Flageoletten som avslutar verket spelade hon bedårande vackert.
Till saken bidrog att också orkestern lät sällsynt transparent och välartikulerad. Ett poetiskt lugn präglade såväl solistens som orkesterns insats.
Tolkningen av Mahlers femte symfoni var på inget vis sämre. Jukka-Pekka Saraste frammanade ett överraskande lätt grepp hos HSO-musikerna med tanke på den stora sammansättningen, och greppet kändes helt rätt. Första satsens sorgmarsch inleddes med ett värdigt trumpetsolo, den stormigt upprörda andra satsen gjordes nästan lika tragiskt som sjätte symfonins första sats brukar spelas. Det massiva scherzot bjöd på en palett av känslor, adagiettot gjordes med inlevelse utan att bli sentimentalt och i rondot reagerade orkestern alert på alla impulser ända till slutet.
Som helhet bjöd hela kvällen på en mycket njutbar musikupplevelse.