Skivrecension: Plant gör folk, etno och rock
Robert Plant lyfter fram element från nästan alla stilar han under åren tagit intryck av. Resultatet är ett album som kan tilltala både gamla lyssnare och dem som anslutit sig under solokarriären.
(Warner)
När Robert Plant ger ut sitt tolfte soloalbum ser många honom fortfarande primärt som den röstvirtuosa, stilbildande sångarguden i Led Zeppelin. Men sedan dess har mer än tre decennier passerat, och han har under den tiden aktivt gått in för att vidga sina ramar.
Redan under bandtiden började han intressera sig för olika slag av etnisk musik, och det är framför allt den linjen han därefter velat utveckla. I första hand gäller det influenser från de nord- och västafrikanska musiktraditionerna, fast höjdpunkten i den senare karriären har ändå nåtts i och med det americana-rotade samarbetsalbumet med Allison Krauss, Raising Sand (2007).
På lullaby and ... The Ceaseless Roar laborerar han med element från nästan alla stilar han under åren tagit intryck av, och öppningslåten – den nyarrangerade folksången Little Maggie – ger en vink om vad som komma skall. Under de här få minuterna möts amerikansk och keltisk rotmusik, och så späder hans nuvarande band The Sensational Space Shifters (sedan 2012) på med afrikanska etnoinslag, ödslig blues och tunga rocktrummor. Här finns en uppsjö av kreativa idéer och infall, och den i dag 66-årige sångarens tenor/altröst har fortfarande spänst, samtidigt som hans känsla för nyanser med åren förstärkts.
Accelererande svall
Skivans mäktigaste stunder infaller under Embrace Another Fall, där de etniska grundvalarna bär upp elgitarrer i accelererande svallvågor (svårt att inte tänka på Led Zeppelin här) och gästsångerskan Julie Murphy dessutom ger en eterisk knorr. Småningom ger Plant också sin bluesbakgrund mer utrymme, via Up On The Hollow Hill och en uppdaterad variation av Leadbellys Po’ Howard. Vis av bråken efter de tidiga Zeppelin-stölderna har han nu delat ut ärliga credits.
Allt är inte lika bra, ibland trixar syntarna till ljudvärlden på ett sätt som snarare har sönder än tillför, men i det stora hela blir det här ändå ett album som både riktigt gamla Plantlyssnare och sådana som anslutit sig under solokarriären borde kunna ta till sig.