Ninni får ett ansikte
Klassikern om barnet som blir synligt när någon bryr sig om det har blivit en fin föreställning för familjens yngsta.
Regi: Mikaela Hasán. Dockor och koreografi: Elina Putkonen. Kompositör: Robert Kock. Dockförarinstruktör: Ishmael Falke. På scen: Pelle Heikkilä. Speltid: ca 40 minuter. Åldersrekommendation: 4–9-åringar.
Turnépjäs, premiär på Konstfabriken i Borgå 19.9.
När publiken bänkat sig framför scenen på Konstfabriken i Borgå tar Pelle Heikkilä fram en kaffekopp och frågar om alla kan se den. Det kan vi. Med ett leende gömmer han den bakom ryggen och konstaterar att koppen nu är osynlig. Därmed har han gett de konkreta, fysiska ramarna för Viirus dockteateruppsättning av Det osynliga barnet: det är bra att synas.
Tove Janssons novell Det osynliga barnet om flickan Ninni som blivit osynlig som följd av känslokall vård hos sin tant, är en opretentiös berättelse med många bottnar, för alla åldrar. Viirus åldersrekommendation, 4-9 år, torde vara den rätta. Den dramatiska skruven vrids kring Ninnis utveckling från tillintetgjord till arg och tydlig. Alla i muminfamiljen bidrar till hennes utvecklig men hjälparen framför de andra är Lilla My, skrattande och arg, och iklädd en lika röd klänning som den Muminmamman syr till Ninni.
Ett nästan lika viktigt budskap som det goda med att vara tydlig i konturerna, är att det inte finns genvägar i livet. Janssons poetiska språk, det lågmälda tonfallet och det svåra i att befria sig från det förflutnas barlast har hållits kvar i Mikaela Hasáns regi och Elina Putkonens dockor. Ett milt ljus faller över dockornas skrovliga hud. De hanteras fast och känsligt av Heikkilä. Indirekt lovordas det långsamma hantverket: i dramatiseringen av själva berättelsen, i framförandet och scenbildens detaljrikedom och harmoni. Muminmamman balanserar i sin omsorg mellan hänsynsfull distans och att bekräfta Ninni. Att uppfostra till synlighet tar tid.
Eftersom dockorna är ganska små (i synnerhet i jämförelse med övrig rekvisita som är i naturlig storlek) får varje liten rörelse stor betydelse. Heikkilä dominerar som enda levande skådespelare publikkontakten – på gott och ont. Ibland måste han ju vilseleda publiken för att kunna genomföra sina knep. Men ibland stjäl han uppmärksamhet på dockornas bekostnad. Berättaren överröstar rollpersonerna.
Efter premiären bjöd ensemblen på en stunds publikprat. Det kom fram att barnen uppfattat allt det väsentliga i berättelsen. Som belöning fick vi lära oss hur man genomför förvandlingsnummer med dockor, hur gör man så att man ser att Muminpappan simmar fast det inte finns vatten på scen? Hur går det till när Ninni får sitt ansikte?