Dubbel-Vanja lyckas inte övertyga fullt ut
Trots vissa kvaliteter lyckas varken Nationalteatern eller Stadsteatern komma med något verkligt nytt i sina uppsättningar av Tjechovs klassiker Onkel Vanja.
Nationalteatern: Regi: Paavo Westerberg. Översättning: Paavo Westerberg i samarbete med Eva Buchwald. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dräkter: Pirjo Valinen. Musik och ljud: Sanna Salmenkallio. Ljus: Pietu Pietiläinen. På scenen: Kristo Salminen, Eero Aho, Krista Kosonen, Emmi Parviainen, Heikki Nousiainen, Terhi Panula, Seppo Pääkkönen, Seela Sella. Förhandsföreställning 16.9.
Helsingfors stadsteater: Regi: Tamás Ascher. Scenografi: Zsolt Khell. Dräkter: Györgyi Szakács. Övers.: Teemu Kaskinen. Dramaturgi: Merja Turunen. Ljus: Risto Heikkerö. Ljud: Mauri Siirala. På scenen: Esko Salminen, Anna-Maija Toukko, Iida Kuningas, Tiia Louste, Santeri Kinnunen, Martti Suosalo, Pekka Huotari, Marjut Toivanen, Matti Olavi Ranin. Premiär 19.9.
Anton Tjechovs Onkel Vanja (1897) sattes för första gången upp i Finland för hundra år sedan och har sedan dess varit ett permanent inslag i teatrarnas repertoarer. Bara under 2000-talet har den återkommit ungefär vartannat år.
Det exceptionella i höst är att vi får se den i två olika uppsättningar på Helsingfors största scener, Nationalteatern och Helsingfors stadsteater, dessutom med premiärer som infaller under samma vecka.
Paavo Westerbergs version är nattsvart. På Nationalteaterns stora scen reser sig ett träd som uppenbarligen sprängt taket på det gamla, luggslitna godset. Förhållandet mellan människa och natur är i obalans och det sorgklädda persongalleriet är hopplöst plågat.
På Stadsteatern surrar humlorna frimodigt alltmedan den stjärnspäckade ensemblen plockar komiska poänger genom att trilla omkull eller supa sig redlösa i denna lättsmälta slapstickversion. I den ungerske regissören Tamás Aschers komedivariant är personerna självutnämnda martyrer vars klagosång snarare får publiken att flabba än att känna empati. Ett klockrent exempel är Esko Salminen som den avdankade konstprofessorn, en riktig gnällspik till pensionär som kuvad av gikt och leda ändå påstår sig vara den enda i huset som verkligen kan släppa loss.
Två helt olika uppsättningar med andra ord, men båda är ändå överraskande traditionella. De är texttrogna, med realistisk spelstil, rätt konservativ estetik och konventionella iscensättningar av femininitet och maskulinitet. Männen är berusade filosofer och kvinnorna fnissiga förälskade småflickor. Till min besvikelse blir det få överraskningar och i grunden inte så mycket nytänk i någondera version.
Herrgårdsliv
Onkel Vanja utspelar sig på ett lantgods där Vanja och hans systerdotter Sonja slitit på för att försörja Sonjas far, en konstprofessor som fått genistatus inom familjen. När professorn och hans hustru Jelena kommer på besök vänds vardagen upp och ner. Alla slutar arbeta och den rutinerade tillvaron förfaller. Jelena utövar dessutom en märklig trollkraft över männen i huset – också den rationelle läkaren Astrov drabbas av huvudlös lust.
Det moderniserade talspråket i Nationalteaterns version är föreställningens behållning. Det är riktigt fräscht när Krista Kosonens Jelena sammanfattar Astrovs stora miljöengagemang som ”den där skogsgrejen”.
På Nationalteatern har man också lagt krut på scenografin, med ett labyrintliknande hus som öppnar sig i mitten och möjliggör olika miljöer och stämningslägen. Regnet som öser ner över scenen och änglakören som olycksaligt sjunger är ändå melodramatiskt i överkant.
Flytten till samtiden stannar överlag på ett ytligt plan, vid talspråket och scenografin. Själva föreställningen följer bekanta mönster, och lider av en energibrist som gör att gestalterna aldrig får någon glöd och förblir seglivade klichéer.
Undantaget är samspelet mellan Krista Kosonens Jelena och Emmi Parviainens Sonja. I grunden bygger rollernas relation på den stereotypa och trista kampen mellan vacker kvinna och ful kvinna. Medan männen dryftar existentiella frågor, handlar alla diskussioner mellan styvmodern och hennes bonusdotter enbart om män.
Kosonen och Parviainen skapar ändå lite spelrum hos sina roller. Kosonen, som var magisk som Jelena i Zholdaks Morbror Vanja på Klockriketeatern 2011, fyller återigen scenen med sin särskilda närvaro. Parviainen gör i sin tur den infantiliserade flickan till en komisk figur.
Stabila skådespelare
På Stadsteatern övertygar i sin tur Iida Kuningas i rollen som Sonja, trots att kvinnorna i denna version får mindre plats. Hon har ett sätt att frammana något härlig obekvämt och sturskt hos rollen som sträcker sig ända ut i sättet hon bär upp sin trista rutiga klänning.
Överlag är det de styva skådespelarprestationerna som håller föreställningen vid liv. Santeri Kinnunen i sin skrynkliga 50-talskostym är ett slags barsk, konstant bakfull Vanja. Martti Suosalo gör i sin tur en ironisk, mycket roande tolkning av läkaren Astrov som håller torra professorsföreläsningar och förvandlas till en parodi av en Suomi-Filmi-älskare i sina kärleksscener med Jelena.
Men trots att båda föreställningar har vissa kvaliteter förblir den konstnärliga motiveringen till att sätta upp denna nästan urblekta klassiker i båda fallen dunkel för mig.
I Nationalteaterns fall blir gestalterna schablonartade trots nyöversättningen. Stadsteaterns uppsättning lyckas underhålla men inte heller här öppnar man upp för några nya perspektiv på Onkel Vanja.