Sex, sprit och Tove för vuxna
Att läsa den stora utgåvan med Tove Janssons brev är det finaste sättet att fira hennes 100-årsjubileum, med tragik, komik och hbtq-historia.
Sakprosa
Schildts & Söderströms 2014
”Vet du ibland tror jag att barnkammaren och skräck-kammaren inte är så långt från varandra som man kunde tro”, skrev Tove Jansson 1978 till sin svenska förläggare Åke Runnquist. Insikten gav näring åt ett stort och betydande konstnärskap. Jansson gillade alltid ”horror”, vilket nog också sensibla läsare av de mest beskedliga muminböckerna tidigt förstod.
Den stora utgåvan av Tove Janssons brev till familj och närstående, redigerad av Helen Svensson och Boel Westin, är det finaste sätt jag kan föreställa mig att fira hennes 100-årsjubileum.
Breven är ordnade i avdelningar mottagarvis: ungdomsbrev till familjen 1932–1933 respektive väninnan Elisabeth Wolff 1932–1934, sedan brev till den emigrerade vännen Eva Konikoff 1941-1967, därefter till Atos Wirtanen 1943–1967, Vivica Bandler 1946–1976, Tuulikki Pietilä 1956-1968, åter till modern Signe Hammarsten Jansson 1959–1967, till vännen Maya Vanni 1957–1983, och avslutningsvis några till Åke Runnquist. En löst kronologisk exposé över den skrivande Tove Janssons liv, tanke och stil, med överlappningarnas varierande bildvinklingar, således.
Familjen och friheten
Ett stort tema i breven är spänningen mellan att leva samman och leva självständig. Konstnärerna Signe Hammarsten Jansson (Ham) och Viktor Jansson (Faffan) skapade en familj som var tätt sammanknuten och fylld av spänning. Man arbetade tillsammans, man älskade och hatade av personkemiska och politiska skäl, man var passionerat trofast och måste ibland också svika.
”Men vad är det där för människor!?” utbrast en betraktare med häpen förfäran på Ateneum inför Tove Janssons målning Familjen.
Konstnären själv häpnar över vad hon åstadkommit, i ett brev till Eva Konikoff 1941. Avsikten var att genom de olika personernas blickar och åtbörder skapa en vänligt samverkande ”kompositionsrytm”, men det blir en bild full av spänningar:
”I stället ser Ham ut som om hon plötsligt blivit skrämd av något, eller sökte hålla mig kvar på något vis, jag verkar inklämd bakom skåpet och ingen kan riktigt tro att jag kan komma förbi Faffan som blockerar dörren och förresten ser ut som om han uppdagat någon in flagranti och har ett slags hjälplöst imperatorisk min.”
I förgrunden sitter bröderna och spelar schack och ser ut som om de helst skulle befinna sig någon annanstans, väl medvetna om den explosion som är att vänta mellan föräldrar och syster.
För att vara misslyckad är bilden ovanligt lyckad.
Faffan är konservativ, krigsskadad och tyskvänlig, Ham och Tove anglosaxiskt orienterade och liberala. Faffan avskyr judar och kommunister, Tove förälskar sig i båda sorterna och till sist i andra kvinnor. Ham och Tove är symbiotiska i arbete och kärlek, men samtidigt är Tove självständig och modig, reser och älskar och överskrider gränser på ett sätt som inte alls passar ihop med den modersbundenhet hon ofta tillskrivits.
Den här dynamiken mellan djup samhörighet och fritt hänsynslöst skapande gestaltas på ett oupphörligt spännande sätt genom brevväxlingarna. Den är både uttalad och invävd i ledmotiv, ordval, stilistiska glidningar när Jansson beskriver sitt arbete, sina många resor och sina vistelser på de älskade Pellingeöarna Bredskär och Klovharun.
Den som läst Boel Westins utmärkta biografi över Jansson ”vet” allt det här, men att uppleva det genom Janssons egna ord, i en process av omväxlande reflektion och gestaltning, gör att problematiken kommer in under huden på läsaren på ett helt annat sätt, chockerande men också igenkännlig.
Krigare och mymlor
Jansson skriver tidigt om sina försök att bli fri från sin ”fruktansvärda missriktade hänsyn till allt och alla”. Det lyckas inget vidare, inser man när man tar del av hennes förälskelse i en succession av egocentriska grisar. Konstnären Tapio Tapiovaara vill på sina permissioner under kriget ha Tove men också ”den där hesa målade blondinen från Robertsgatan”. Riksdagsmannen och journalisten Atos Wirtanen tar skydd bakom en filosofisk likgiltighet gentemot ”konventioner”, vilket gör honom till ett emotionellt monster, men ett alltid glatt och godmodigt sådant. Janssons uppriktiga förslag att de ska gifta sig skämtar han bort på ett hjärtlöst sätt, skenbart helt omedveten om vad det på 1950-talet kan ha inneburit av social, ekonomisk och juridisk osäkerhet att vara ”ogift fru”.
Regissören Vivica Bandler väcker Tove Janssons lesbiska sexualitet men är en narcissistisk förförerska med större behov av att erövra och visa upp än av att hålla fast. (Dock en god samarbetspartner också framöver, när mumintrollen ska upp på scenen.)
Jansson ålägger sig gång på gång att vara ”positiv, lugn, tillitsfull, att avvisa varje tendens till bitterhet”, och preparerar ”som inför en examen den glada, lätta stil” hon skall hålla i sårande situationer. Men hon kämpar sig också modigt och självständigt fram genom krigets dova år av rädsla, missmod och kyla, och erövrar världen för sig själv. Efter kriget kan hon känna en ”stark längtan efter de där mörka, farliga åren” – igen med den ambivalens inför formativa upplevelser, både idylliska och hemska, som jag föreställer mig är en del av det stora konstnärskapet. Att ”mymla” var ett Janssonskt verb för att ha sex, och man förstår att det inte var så trivsamt som ordets muminassociation kan lura en att tro.
När Tuulikki Pietilä slutligen gör entre är det en stor lättnad för den inlevelsefulla läsaren – en kvinna som vet vem hon vill ha, utan att äta upp sin partner. Jansson är den hon är, med sin jobbiga familj som ingår i affären, men det fungerar.
Spöksidan och Hamfriktionen
Som en bit finländsk hbtq-historia har Janssons beskrivningar av ”spöksidan”, den fram till 1971 kriminaliserade homosexualiteten, ett unikt värde. Den förbjudna kärleken existerade också i konstnärskretsarna, den var farlig, hemlig och outtalad men av många känd. Ibland, emedan cirklarna av nödtvång fick hållas rätt små, var den hysteriskt drivhusaktig i ett nätverk där det mymlades kors och tvärs. När sedan spökena vimlade på strandklipporna i Pellinge blev det saftig sedekomedi, med värdinnan Jansson som moderator, själv redan vilsamt sammanfogad med Pietilä.
Breven till Eva Konikoff är av särskilt stort intresse – de utgör samlingens största enskilda del, och har ett särskild introspektivt djup kanske just för att de skrevs utan visshet om när de från det krigförande Finland skulle nå adressaten i USA, om någonsin. En annan mottagare som inbjöd till frihet och brysk humor var Maya Vanni. Hon får ta del av den oundvikliga ”Hamfriktionen” som uppstår när kärleken till mamma skall samexistera med kärleken till Pietilä på en liten holme.
Föreställ er också hur Pietilä ”skrek friskt om lortiga blöjor i verktygslådan” när brodern Lars med fru och barn skulle infogas i stugan, eller hur det var när båten skulle bärgas i rytande storm och svägerskan var mera ivrig än nykter – ”Nita är stark, beredvillig och modig men har inte omdömesförmåga”. För att nämna bara några exempel på hundratals betydelsedigra formuleringar.
Skrivandets hemlighet
Genom hela boken, vid sidan om passioner och besvikelser, brödjobb och materiell vedermöda, löper som en stark ström arbetets bistra glädje.
Med häpnad inser jag medan jag läser: i breven skriver Tove Jansson om resor, måleri, kärlek, krig, vänskap, familjeliv, serietecknande, teater, pengar, byggen. Men om sitt skrivande nästan inget – som om muminböckerna och alla de underbara novellerna, hela språklivet, var naturliga som andning och hjärtslag, inget att orda om alls. Kan hon ha betraktat dem som en kompensatorisk bisyssla, i stället för måleriet, det stora upphöjda som aldrig riktigt blev? Eller var de en fristad och djupt privat glädje?
Till slut skall redaktörerna Boel Westin och Helen Svensson ha en eloge för ett ytterst väl utfört arbete. Arrangemanget är dynamiskt, kommentarerna exakta och klargörande i sin torra knapphet.