Musikrecension: Matvejeff och Mozart – en vinnande kombination
Programmet var ambitiöst upplagt, väl inövat och snyggt utfört när Tapiola Sinfonietta spelade i fredags.
Dir. Ville Matvejeff. Solist Ulla Soinne, altviolin. Tanguy, Mozart, Dutilleux, Schönberg. Hagalund 19.9.
Mycket kändes rätt när Ville Matvejeff dirigerade och orkesterns egen soloaltviolinist Ulla Soinne spelade som solist med Tapiola Sinfonietta i torsdags och fredags. Programmet var ambitiöst upplagt, väl inövat och snyggt utfört.
Den enda klurigheten var solonumret, Mozarts klarinettkonsert där solostämman framfördes på viola. Tonfärgen hos de två instrumenten är helt olika och altviolinen tenderar att smälta in i resten av orkestern. Dock lär stycket uttryckligen ha varit solistens val. Soinnes tolkning var således full av inlevelse och insikt, och även om en del figurer och passager säkert gör sig bättre på klarinett än altviolin, behärskade hon helheten galant.
Framförandet tjänade samtidigt om en påminnelse om hur genialt och idiomatiskt Mozart skrev solostämman. På Mozarts tid var klarinetten ännu ett rätt nytt instrument – själv var han betydligt mer förtrogen med bland annat bassetthorn. Likafullt blev klarinettkonserten från Mozarts sista levnadsår, speciellt adagiosatsen, en hit som fann sin väg in i flera filmer (bl.a. Mitt Afrika, 1985).
Personligen reagerade jag vid ett flertal tillfällen på det smidiga samarbetet mellan Matvejeff och sinfoniettamusikerna. I Mozart verkade han full av idéer – eller inbillar jag mig bara att erfarenheten från operadiket känns av i fraseringen och interaktion med solisten? Om Hagalundsinfoniettan ibland slentrianmässigt kallats Finlands bästa Mozartorkester, kändes det nu som att det fanns mera tyngd i orden än på länge.
Det övriga programmet fungerade också bra. Fransosen Éric Tanguy, 46, spelas i dag där Matvejeff dirigerar. Adagio skrevs som en del av en triptyk när Tanguy var residenstonsättare för symfoniorkestern i Bretagne och är ett verk som är stadigt tonalt förankrat, avskalad, mild musik som i sina bästa stunder påminner om Schönberg.
Dutilleuxs Mystère de l’instant (Ögonblickets mysterium, 1989) med sina finkalibrerade tonfärger i tio små stillbilder gjordes ytterst delikat tillsammans med norrmannen Hans-Kristian Kjos Sørensen på cimbalom.
Schönbergs andra kammarsymfoni, som tonsättaren påbörjade som 32-åring och fullföljde 33 år senare, är raffinerad musik som genomgick otaliga omvälvningar innan den nådde sin slutgiltiga form. Tolkningen i fredags verkade djup och inkännande.