Poetissan som inte skrattade
Cilla Backs Edith är en mörk historia med överraskande kompakt fokus på den lidande och obalanserade konstnären.
Text, regi, scenografi, kostym, musikplanering: Cilla Back. Ljus- och videprojektioner: Joonas Tikkanen. I rollerna: Jonas Bergqvist, Ylva Ekblad, Markus Lytts, Maria Salomaa, Carola Sarén, Maria Udd, Lydia Backman.
Urpremiär på Wasa Teater 12.9.
Ett djärvt scenspråk som tar ut svängarna åt det expressiva och fysiska hållet och som äger stor visuell kraft är något av ett signum för regissören Cilla Back. Så även då hon sätter upp sin egen nyskrivna pjäs Edith – Skrattande strimma av en scharlakanssol på Wasa Teater. En pjäs där den biografiska konturen av Edith Södergrans korta liv (1892–1923) lite collageaktigt klippts ihop med citat ur autentiska dokument, brev, recensioner och inte minst de södergranska dikterna.
Jag gör icke dikter utan jag skapar mig själv, skrev Södergran, mina dikter äro mig vägen till mig själv. Back har rätt långt följt den vägen för att närma sig människan och poeten bakom all mytbildning och personkult. Resultatet är en väldigt vacker och tät föreställning där text, skådespeleri, koreograferad rörelse och visuella element bildar ett slags scendikt. Regissörens grepp om helheten är imponerande och innefattar också scenografi, dräkter och ljudbild.
Vi möter den lilla flickan som åhör föräldrarnas ständiga gräl och ser sin far dö i tuberkulos. Tonåringen som insjuknar i samma fasliga sjukdom. Patienten som vårdas på sanatorium. Kvinnan som söker kärlek och närhet. Författaren som vill bana väg för den Nya Dikten men missförstås och hånas av sin samtid.
Maria Salomaa gör en passionerad och sårig Edith som steg för steg ser allt sjukare ut och beter sig allt mera överspänt. Vid hennes sida finns till slut bara den strama modern (Ylva Ekblad), ”husanden” Aino (Carola Sarén) och vännen Hagar Olsson (Maria Udd).
Skeendet har en stark prägel av inre, upplevd, bitvis förvriden verklighet. Ett psykiskt klimat skildras mer än något annat. Mycket av den yttre handlingen gestaltas inte utan berättas i ord. Replikerna är inte repliker utan recitation i ett högstämt tonläge som efterhand kan kännas monotont.
För att förflytta oss till det södergranska hemmet i Raivola på Karelska näset har Wasa Teaters stora scen krympts till ett spartanskt litet rum, dominerat av ett brädgolv som också blir fondvägg och bemålas med Joonas Tikkanens fina ljus- och videoprojektioner och med textutdrag.
Cilla Backs Edith är en mörk historia med överraskande kompakt fokus på (myten om) den lidande och obalanserade (kvinnliga) konstnären. Det blir en vandring genom en jämmerdal av sjukdom, död, depression, ensamhet, litterär utfrysning, fattigdom.
En fascinerande teaterupplevelse på många sätt, men det kan vara lite svårt att ta till sig en Edith Södergran som har så lite av de ljusare och vardagligare sidorna hos en levande människa. Strimman av scharlakanssol ‒ den ser man. Men skrattet som utlovades i pjäsens titel hörs inte riktigt.