Skivrecension: Ojstrachs konserter i magnifik tappning
Helt uppenbart har det sagt klick mellan Christian Tetzlaff, John Storgårds och Helsingfors stadsorkester. På nya skivan förenas de i tolkningen av Sjostakovitjs bägge violinkonserter.
Christian Tetzlaff, violin. Helsingfors stadsorkester, dir. John Storgårds. (Ondine)
Det ligger alltid i någons intresse att tillskriva ett verk en upphovsman. För upphovsmännen och upphovsrättsorganisationerna betyder det klirr i kassan. Och visst är det svårt att motsäga det argument som oftast förs fram – att också konstnärer bör kunna leva på sin konst.
Även om det oftast är korrekt att en person får äran eller skammen, kan man ibland ändå ifrågasätta att ett verk tillskrivs bara en person – lika mycket som ett fotbollsmål kan sättas på en spelares konto. Ta till exempel David Ojstrachs insats i födelsen av Dmitrij Sjostakovitjs bägge violinkonserter.
Ojstrach var en av Sovjets mest framstående musiker. Han föddes 1908, två år efter Sjostakovitj, i Odessa i dåvarande Tsarryssland, numera Ukraina. Han belönades i likhet med Sjostakovitj med en rad utmärkelser: Stalinpris, Leninpris och så vidare. Ojstrach var samtidigt Sjostakovitjs anförtrodda hovviolinist. Tillsammans spelade de kammarmusik och under hela processen medan Sjostakovitj skrev sina violinkonserter var de i intensiv brevkontakt. Ojstrach skrev knappast särskilt många toner, men hans idéer kom att influera tonsättaren, Sjostakovitj dedikerade konserterna till Ojstrach, Ojstrach uruppförde dem och hans tolkningar kom att bli riktgivande för den kommande traditionen.
Därför borde man ge åtminstone en passningspoäng till Ojstrach.
Första violinkonserten skrevs 1947–1948 men hamnade först i skrivbordslådan. Den grävdes fram när kulturklimatet mjuknade under Chrusjtjovs era och uruppfördes 1955. Andra violinkonserten skrevs i ett åter hårdnat politiskt klimat våren 1967 och uruppfördes under hösten samma år.
Tungt vägande Tetzlaff
Sjostakovitjkonserterna är riktig standardrepertoar och även om man vid en första anblick kunde tro att det inte fanns någon vettig orsak för HSO att spela in konserterna, finns det en mångbottnad förklaring.
Den tyngst vägande orsaken är solisten. Christian Tetzlaff är i dag 48 år gammal, prisbelönt tysk violinist, som spelat in otaliga konserter och kammarmusik. Och Tetzlaff är taggad. För det mesta anslår han en skör och fragil ton med sin violin, men i de häftigaste stunderna visar han upp en hårresande teknik. Överlag är det intressant att lyssna till alla tolkningsmässiga val som han fattar.
HSO har dessutom förtjänstfullt spelat in en hel del Sjostakovitj på sistone. Detta är tredje skivan inom ett år, och om det tidigare gällt ovanligare verk som Sex romanser till dikter av engelska poeter eller Svit över finländska teman, är det helt på sin plats att nu spela ett par standardverk med John Storgårds. HSO behärskar det som Sjostakovitj kräver av en stor orkester i mitten av 1900-talet.
En tredje orsak är skivbolaget Ondine, som satsat på långsiktigt samarbete med såväl HSO som Tetzlaff; det här är Tetzlaffs femte Ondineskiva på tre år och med den här skivan slår man två flugor i en smäll. Orkesterljudet är kanske lite murrigt på sina ställen, men violinen är läckert inspelad och mixad i förgrunden.