Musikrecension: Viskningar och skuggbilder i repris
Beat Furrers musik får recensenten att tänka på allt från Mahler till Morton Feldman.
Helsingfors kammarkör och Uusinta ensemble. Nils Schweckendiek, dirigent. Maria Puusaari, violin. Emil Holmström, piano. Sellosalen 14.9.
Den österikiska kompositören Beat Furrer börjar antagligen redan bli bekant för Helsingforspubliken. Helsingfors kammarkörs och Uusintas konsert på söndag hade en lindrig känsla av favorit i repris – flera av styckena har redan spelats i Helsingfors. Däremot är beslutet att nu spela in verken berömvärt.
Furrers musik rör sig i snabbt bubbel, väsande viskningar och stillastående brus. Musiken lånar material och anknyter till klassiska texter på ett skuggliknande sätt. I bjärt kontrast till Furrers poetiska sätt att hantera text kändes titeln på konserten aningen missvisande och torftig. För visst fyller Beat Furrer 60 år, men inte var konserten riktigt någon fest och födelsedagen är dessutom först i december.
Nåväl, själva konserten var det inget fel på. Lied, Furrers duo för violin och piano, frös till fragment av Schuberts Am den Flüsse i en bitterljuv stämning. Verket lät som något av en hommage till Morton Feldman – den tystlåtna färgskalan och sättet att upprepa glesa toner var precis samma. Furrers musik är dock sentimental och bildlig på ett mer direkt sätt. Maria Puusaari och Emil Holmström smög sig varsamt igenom styckets extrema nyanser. Det krävs övning att kunna spela så tyst som möjligt.
Furrers Enigma-serie för ungdomskör visade sig vara krävande och komplex musik ljusår ifrån till exempel finlandssvensk skolmusik. Leonardo da Vincis profetior reciterades i lakoniska pustningar, sjunkande linjer och expressiva ackord. Femte satsen bredde ut sig till en omfattande fantasi för dubbelkör. Konstigt nog tycks HKK ljuda som bäst när de sjunger det svåraste materialet. I de enklaste treklangerna skulle jag ha önskat en mer enhetlig klang.
Uusintas tagning på ...cold and calm and moving gav prov på ensemblens sedvanligt omsorgsfulla arbete – intensivt, pålitligt och exakt. Verket liknar en stor mosaik med olika material som upprepas i olika ordning och smälter in i varandra. En del av bitarna väckte starka associationer: Lily-Marlene Pusepps och Malla Vivolins duo lät som Mahler medan enskilda flytande toner fick mig återigen att tänka på Feldman.
Kvällens huvudnummer voices – still tycktes inspirerat av bildkonstens sätt att teckna flera olika lager på varandra. På ett tidigare skrivet ensembleverk, still, har Furrer lagt till en mumlande körsats som endast stundvis hörs genom ensemblens vimmel. Det första som slår en är den livliga energin och mängden med information som presenteras i snabbt tempo. Furrer visar både mod och kunnighet i att presentera tystlåtna ljud på varandra så att allt ändå har sin plats i det resulterande suddet.
Man kan anta att Furrers musik står HKK:s dirigent Nils Schweckendiek speciellt nära. Styckena på söndag var omsorgsfullt inövad och naturligt levande musik. Är nästa satsning något större verk av Furrer – till exempel en av hans operor?