Musikrecension: Frosseri i Beethoven
När Osmo Vänskä besökte Tapiola sinfonietta i torsdags stod blott Beethoven på programmet – med utmärkt resultat.
Tapiola sinfonietta. Dir. Osmo Vänskä. Sol. Jevgenij Sudbin, piano. Beethoven. Tapiolasalen 11.9.
Beethoven var en tonsättare som sannerligen aldrig stannade upp utan hela tiden gick vidare, sökte nya former och ett nytt uttryckssätt. Speciellt i efterhand – hur annars? – kan man frestas att föreställa sig hur varje symfoni utgör en bit på vägen mot tonsättarens stora mål, från första symfonins renodlade klassicism till nionde symfonins oerhörda format och körfinal.
En dylik teleologisk utveckling är ändå rena rama fantasierna, och för de flesta tonsättare är varje komposition ett trevande steg, ett steg i en okänd riktning. När Beethoven 32 år gammal skriver sin andra symfoni har han redan hunnit erfara de första tecknen på sin annalkande dövhet. Med tanke på hur nedstämd han var är det ett under hur livsbejakande musiken är. Samtidigt kan man skönja en stark uttryckskraft hos tonsättaren, en vilja att bryta loss från konventionerna.
När Osmo Vänskä, Sinfonia Lahtis tidigare chefsdirigent och Minnesota Orchestras återinstallerade Music Director, återvände till Tapiola sinfonietta i torsdags stod blott Beethoven på programmet: andra symfonin, andra pianokonserten och Egmontuvertyren opus 84. Med sig hade han Jevgenij Sudbin, rysk pianist som Vänskä samarbetat med också tidigare, bland annat på BIS-skivan med Beethovens tredje pianokonsert som utkom i slutet av förra året.
Sudbins tolkning av den nu hörda B-durkonserten var galant och effektfull, rättfram och rakryggad, speciellt i tredje satsen. Om Egmontuvertyren ännu led av en viss bristande finslipning, kunde man bara beundra resultatet av den noggranna instuderingen och det gedigna arbetet med detaljerna i andra symfonin. Det mesta satt som det skulle och sinfoniettamusikerna visade sig på styva linan.
Hör konserten på Yle-arenan här.