Musikrecension: Väsensskilda franska världar
Helsingfors egen orkester öppnade säsongen i torsdags med en helhet som smakade programplanering à la John Storgårds när den är som allra mest insikts- och fantasifull.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: John Storgårds. Solist: Soile Isokoski, sopran. Roussel, Chausson, Debussy. Musikhuset 11.9.
Fransk musik för hela slanten, men med tillräcklig stilmässig variation för att det inte för en sekund skulle bli enahanda. Tre till synes väsensskilda världar, som när allt kommer omkring visade sig ha mer gemensamt än man först kunde tro: symbolistiskt färgad senromantik, impressionistiskt färgad symbolism och nyklassicism med ett stänk av impressionism.
Som nav i hjulet hade vi Debussys Pelléas et Mélisande, kultoperan från 1902, ur vilken vi nu hörde en av Marius Constant 1983 sammanställd ”symfoni”. Tondikt hade kanske varit en mer adekvat titel men det 25 minuter långa stycket fungerar, bristen på egentliga kontraster till trots, förvånansvärt väl och Constant har gjort ett bra jobb med att kitta ihop femaktarens orkestersnuttar.
Ernest Chausson var i sin tur Debussys nära vän och mentor men förebådar det oaktat i sin sagolikt stämningsdrypande sångcykel Poème de l’amour et de la mer (1892) inte nämnvärt sin yngre kollegas mogna stil, trots att tonpoem också här torde vara den mest träffande genrebestämningen.
Attraktiva klangbad
Albert Roussels rytmiskt och färgläggningsmässigt mer grafiskt skarpt profilerade sviter ur baletten Bacchus et Ariane (1930) ramade in de sensuellt svävande och flytande poemen på ett befriande jordnära sätt. Roussels vitala nyklassicism har något tillika allmänt och personligt över sig som känns rätt spännande och visst vore det intressant att få höra även hans alltför sällan framförda fyra symfonier.
Detta är en repertoar som man ännu för, säg, tjugo år sedan hade hållit som betydligt bättre lämpad för RSO:s klangideal, men under Storgårds egid har HSO tagit det definitiva steget ut till en allroundensemble som smidigt anpassar sig till den för handen liggande estetiken. Det var inte heller en repertoar som man i första hand förknippar Storgårds med, men han tycktes känna sig väl tillfreds i samtliga kvällens attraktiva klangbad.
Och samma gäller Soile Isokoski som, även om man i första hand förknippar henne med den tyska repertoaren, har gjort en hel del fransk musik genom åren. Hon verkade oroväckande notbunden i Chausson – hon sjöng bokstavligen med näsan i noterna – men det märktes inte det minsta i den härligt flexibelt gestaltade och välklingande sången, där även det lägre registret kom till sin fulla rätt.