Skivrecension: Musiken sitter, rösten söker
Riikka Timonen har ett förflutet i Värttinä, men som soloartist gäller ett annat uttryck. Det här är de små nyansernas och stämningsfulla naturbildernas musik, skriver Tove Djupsjöbacka.
(In Tune With Wolves) (Rockadillo)
Jag tyckte mycket om Riikka Timonens senaste soloalbum Käenkukuntayöt (2008). Nu kommer äntligen uppföljaren, Susien taajuuksilla, som fortsätter på en liknande linje. För sångtexterna svarar denna gång Riikka själv, medan trogne låtskrivaren Ville Laaksonen fått sällskap av Eeppi Ursin och Milla Viljamaa.
Genren är intressant och personlig, ett slags lyriskt smeksam etnopop. Timonen har ett förflutet i bland annat Värttinä och Adiemus Singers, vilket sammanfattar genren ganska bra. Men uttrycket ligger långt från Värttinäs självsäkra ös med alla spjäll öppna röstligt sett. Det här är snarare de små nyansernas och stämningsfulla naturbildernas musik. Tilltalet i tolkningen är direkt, nästan så jag tänker på visor och deras små mikrokosmos. Emellanåt blir det lite väl eteriskt, nästan så man saknar lite mer kött på benen, på hjärtat och smärtan.
Tricksen inget självändamål
Låthantverket är lyckat, en omsorgsfullt komponerad helhet. Musiken flyter hela tiden framåt, och musikaliska tricks som rytmiska krumelurer och taktartsbyten känns inte som ett självändamål. Men visst är kompositionerna mer krävande än de flesta populärmusikskivor, de kräver ett par genomlyssningar för att riktigt stanna i sinnet. Ibland närmar man sig smäktande vals (Kuunliljaa), ibland utandas musiken samma galenskap som i texten (Heilahdin hulluuden puolelle). Själv fastnar jag speciellt för den stämningsfulla Talo, tie ja me kaksi samt avslutande, tankfulla Mitä jos.
Denna gång är kärnan i bandet tydligare än senast, med speciellt skickliga Senni Eskelinen på elkantele i en bärande roll. Flera gästmusiker bidrar med färgläggning, bland dem Heikki Pohto på sopransaxofon och Kukka Lehto på violin.
Mina starkaste invändningar gäller Riikkas röst. I pressmeddelandet berättas livligt om hur hon sökt sin ”äkta” röst. Jag är inte övertygad, det låter snarare tunnare och mer nasalt än förr, och flera av höjdtonerna känns inte välgrundade i kroppen. Hennes tolkningar baserar sig tydligt på det lyriska och smeksamma, och det fungerar nog. Etnosidorna av rösten, med finfina skärande klanger, visar hon snarast upp som effekter mellan verserna – det vore spännande om man kunde arbeta in dem i själva musiken och höra denna mångsidiga sångerska använda hela sin palett som en del av texttolkningen.
För henne som textförfattare och -uttolkare är skivan däremot ett steg framåt.
Skivutgivningskonsert 12.9. kl. 21 på restaurang Allotria.