Skivrecension: Gammalt blir nytt
Tom Petty botaniserar i det rockhistoriska sextiotalet.
(Reprise/Warner)
På nya albumet Hypnotic Eye ägnar sig Tom Petty åt att botanisera i det rockhistoriska sextiotalet, och leta fram sliten musikmateria som vid första anblicken verkar ha passerat bäst före-datumet men som en händig musiksnickare ändå kan göra underverk med. Just på de här vida avstjälpningsplatserna trivs han som bäst, och förmågan att skruva ihop de rostiga elementen till nya, melodiskt briljanta rocklåtar är hans signum.
Så om föregående skiva, Mojo (2010), rätt långt kändes som en standardavrivning markerar nyheten en klar uppryckning, och en återgång till de stämningar han levererade på de tidiga skivorna – och på soloalbumet Highway Companion (2006). Det är ställvis skört, däremellan riffigt rockande då han med en stilkänsla som aldrig sviker utforskar områden dit trendskaparna aldrig hittat. Och också om melodierna under långa partier flyter vilsamt och vackert upprätthålls en speciell spänning via de mer oväntade tonväxlingar – eller utflykter mot det skrovliga – som också levereras. Fast de allra starkaste stunderna infaller då han i Sins Of My Youth och Shadow People odlar sin mer vemodiga ådra.
I stödtruppen The Heartbreakers har han ett gäng lyhörda musiker som känner varandra utan och innan. Killarna spelar på samma gång avslappnat och tätt, så att exaktheten inte utesluter en liten dos livestämning.