Allt ljus på Helene
Iida Hämeen-Anttilas pjäs om bildkonstnären Helene Schjerfbeck är humoristisk och intellektuell, till synes enkel och därför så fyllig.
Text: Iida Hämeen-Anttila. Övers.: Anna Simberg. Regi: Åsa Salvesen. Scenografi, dräkter och ljus: Erik Salvesen. På scenen: Tove Qvickström, Erik Salvesen. Ozonteaterns premiär på Kulturhuset Karelia i Ekenäs 3.9.
Skådespelaren Tove Qvickström sträcker på nacken, skjuter ut hakan, plirar på publiken. Där hon sitter på en röd stol nästan bländad av ljuset, har hon med ens förvandlats till Helene Schjerfbecks självporträtt. Ljus och skugga bildar penseldrag, ansiktet beter sig som modellera.
Det här är ett häftigt ögonblick i Ozonteaterns skissaktiga scenporträtt av bildkonstnären Helene Schjerfbeck. I regissören Åsa Salvesens vision rinner färg över dukarna, alltmedan frågor om konst och liv dryftas.
Men huvudrollen har ändå Iida Hämeen-Anttilas ställvis suveräna text, som översatts till svenska av Anna Simberg. Den är humoristisk och intellektuell, till synes enkel och just därför så fyllig.
Nyfiket närmar sig dramatikern sitt objekt, den legendariska konstnären. Tove Qvickström är dramatikerns ställföreträdare, hon fibblar med gångkäppen, tar på sig sekelskiftspaltor och ställer avväpnande frågor. Hur lät egentligen Helene Schjerfbecks röst? Brukade hennes ögon smalna när hon skrattade? Söp hon sig någonsin full?
Återkommande är motstridigheten mellan den officiella myten om en spröd, halt, nästan tragisk figur och den oerhörda styrka som hennes konst och outtröttliga arbetsförmåga vittnar om.
Visuell text
Texten är också oerhört visuell. Iida Hämeen-Anttila zoomar in på väggarnas flagnade färg, upptäcker en vass haka eller en röd kind i folkmassan. Mycket mera än text och skådespelare hade kanske inte behövts.
Men ändå är det kul att Åsa Salvesen kommer med några oväntade lösningar. Helene Schjerfbecks kännspaka toner – rosa, beige, gult och ett stänk av rött – breder sig över en meterhög kanvas. Scenografen Erik Salvesen står själv på scenen med penseln i högsta hugg och visst är det hypnotiskt att följa färgfälten som växer och djupnar. Den levande scenografin är ett fräscht formbrott, och kanske hade Ozonteatern kunnat våga ännu mer, till exempel helt struntat i tidsbilden med pianomusik och fotsida kappor.
Tove Qvickström är bäst när hon lägger till ett humoristiskt tonfall, frågar publiken om hur dagens människor gör med sociala medier, med släktingar och arbetsgivare som följer med jorden runt genom Facebook.
Härlig är också scenen där en irriterad Helene bestämmer sig för klistra upp en ”Stör inte!”-skylt på dörren, men sedan ångrar sig. För tänk om någon väninna vill komma på besök? Eller om ingen alls kommer på besök? Just i sådana ögonblick känns hon så mänsklig – lite neurotisk och fullt igenkännbar.
Den sentimentala gestaltningen med dramatiska skakningar och knutna händer gillar jag mindre. Där förfaller personregin fastna i förutsägbara mönster.
Någon gång kan också texten dröja sig lite väl länge vid samma fråga. Slutets peppande uppmaning om att man bör göra som Helene Schjerfbeck känns lite klämkäck och undervisande.
Berörande är däremot monologen där dramatikerns stämma blir tydlig, där en ung människa frågar sig hur hon egentligen ska komma över alla motgångar, alla missade fester och relationer. Hur ska man våga skapa, älska, leva?