Musikrecension: Spontant spretiga Sibeliusoriginal
Ilja Gringolts har som den veterligen första lärt sig ursprungsversionen av Sibelius violinkonsert utantill och det med ett rätt häpnadsväckande resultat.
Sinfonia Lahti under Okko Kamu. Solist: Ilja Gringolts, violin. Öppningskonsert i Sibeliushuset 4.9.
Den definitiva form vi upplever som så självklar hos många av musikhistoriens mästerverk är i själva verket inte sällan frukten av ett mödosamt försök och misstag-laborerande och talrika omarbetningar.
Skulle vi i dag, om inte Sibelius drastiskt reviderat till exempel violinkonserten och femte symfonin, uppfattat ursprungsversionerna som lika odiskutabelt definitiva? Förmodligen, även om mästerskapet eventuellt inte hade framstått som lika självklart ur en mera objektiv synpunkt.
I bägge fallen råder det inget tvivel om att den självkritiska intuitionen var motiverad och att den slutgiltiga versionen är att föredra. Medan femman genomgick avsevärda strukturella omstöpningar var det i violinkonserten den bekanta devisen "kill your darlings", som agerade ledstjärna när Sibelius lät skalpellen tala.
En betydande mängd orkestralt och solistiskt material är bortskalat, dramaturgin är fastare i fogarna och den dramatiska argumentationen är koncisare. Den fem minuter längre originalversionen ger, liksom originalversionen av En saga, ett spontanare och mer spretigt intryck, medan den reviderade versionen är mer logiskt utmejslad.
Halsbrytande figurationer
Framför allt är den betydligt lätthanterligare för solisten, som i originalet får ligga i så svetten lackar och litet till. 32-årige Ilja Gringolts, som onödigt tidigt (2003) spelade in den allom bekanta versionen, har som den veterligen första lärt sig ursprungsversionen utantill och det med ett rätt häpnadsväckande resultat.
Det mesta kändes rätt då Gringolts lät felan tala. Såväl den bekanta solokadensen som första satsens Bachliknande andra kadens och finalens halsbrytande figurationer utmejslades med all tänkbar precision. Om man i skivinspelningen kunde få intrycket av själlöst briljerande hade tanken och känslan nu nått en nära nog perfekt symbios.
Okko Kamu var följsamheten personifierad på podiet och i tredje symfonin, där andra satsen för första gången någonsin gjordes i en originalversion som rätt obetydligt skiljer sig från den etablerade, var han sannerligen på sin mammas gata.
Kamus trea med RSO på Deutsche Grammophon från tidigt 70-tal är enligt många bedömare en av de bästa som gjorts och det är frågan om inte Kamus version i torsdags är den bästa jag hört live. Tempona, inte långt från Kajanus pionjärinspelning, och fraseringarna kändes fullkomligt naturliga, vilket även gällde originalversionen av Vårsång (Improvisation), ett charmigt melodiöst stycke skrivet för sångfesten i Vasa 1894.
Den här musiken har Sinfonia Lahti i blodet sedan Osmo Vänskäs egid och Kamu och hans inspirerade musiker förvaltar pundet på ett förtjänstfullt sätt. Sibeliusfestivalen, som laddar upp inför jubelåret med originalversioner av mer och mindre bekanta alster, bjuder i dag på bland annat den oerhört intressanta första versionen av femte symfonin. En timme från Helsingfors och i bättre akustik.