"Välfärdsstatens födelse ur mörkret"
Recensenten minns hur hon slevade in passerad falukorv i tandlösa munnar med uttorkade slemhinnor. Kommer det nya bostadsområdet Beckomberga utanför Stockholm att falla sönder som sjukhuset i Lars von Triers Riget av det förträngdas tryck?
Bonniers 2014
Vad är mental sjukdom? Vad är vård? Vad är en pappa? Vad är kärlek? Allt det här har jag till vardagslag rätt bestämda och fantasilösa åsikter om, i termer av diagnos, terapi, medicin, makt och ansvar.
Än poesi och estetik – var kommer de in i den verklighet där åtgärder ska vidtas och omvårdnad erbjudas? Jag vet inte riktigt, men någonstans gör de det i alla fall. Det här funderar jag på när jag läser Sara Stridsbergs vackra och upprörande roman Beckomberga. Ode till min familj. Hon skriver ihop en familj av mamma, några bitar pappa och ett brådmoget barn. Med familjehistorien som krok drar hon upp en hel epok och värld ur glömskan.
Beckomberga i mitt hjärta
Beckomberga sjukhus i Bromma utanför Stockholm var i mitten av 1900-talets Sveriges – och ett av Europas – största mentalsjukhus med nästan 2000 patienter.
Jag jobbade där två somrar i början av 80-talet, moppade korridorer, städade toaletter, bytte blöjor och skedade in passerad falukorv med vitsås i munnar som smackade tandlösa med lergigantorra slemhinnor. Samt umgicks valhänt med patienter i fysiskt bättre form, somliga obotligt hospitaliserade efter decennier av anstaltsvård, andra akut psykotiska.
När jag för några år sedan skrev en essä om mina Beckomberga-upplevelser, insåg jag att det inte fanns mycket skrivet om denna väldiga anstalt, som vårdat och vanvårdat tusentals svenskar, och erbjudit arbete åt säkert långt flera, inte minst invandrade. Jag blev förvånad, för i min mentala bild av Sverige är Beckomberga något väldigt stort, ett rotsystem under allt det som är kronan, det vackra och lyckade landet, dess upplysta människor med friska tänder i ett samhälle som trots allt fungerar rätt hyggligt. En tvärtom-värld där drottningen mörk och skrämmande skön höll hov bakom patientkafét. Hon talade till sina undersåtar med skallande stämma och hennes diktion präglades inte av tysk härkomst utan av stadig psykosmedicinering.
Så jag läser Stridsbergs roman med intresse, njutning och obehag, och konstaterar att den för mig är hennes bästa, fri från det estetiska självändamålets slagg som lite tyngde både hennes roman om Valerie Solanas, Drömfakulteten (Nordiska rådets litteraturpris 2007), och Darling River (2010), inspirerad av Nabokovs Lolita.
Konstruera en far
Beckomberga är en roman om en flicka, Jackie, vars pappa Jim en vinter i mitten av 80-talet blir intagen på Beckomberga efter ett självmordsförsök. "Jimmie Darling" kallas han av sina medpatienter, den vackra Sabina och de andra. Jackie börjar besöka honom där och blir bergtagen, av den tid utanför tiden som tycks råda där innanför sjukhusgrindarna, av den omvända värld där våld och ömhet går in i varandra.
Förtrollad är hon också av sin far:
"Jim har alltid svävat ovanför avgrunden levande, berusad och oövervinnerlig, han har alltid fått människor att skratta. Det är hans gåva till oss."
Nästan trettio år och ännu en övergiven familj senare är Jim sig lik. En obotlig egocentriker med tragisk karisma och självmordsplaner. Och Jackie, som nu har ett eget litet barn, är i färd med att konstruera sig en far av de bitar han bjudit på. Det är här som mitt obehag kommer in, en stark känsla av orättfärdighet som gör att jag vill protestera, "han är inte värd det, skit i det här nu!"
Fast det är ju på det här sättet god litteratur blir till. Författaren gör det jobb som en jurist, socialarbetare eller filosof inte är lämpad för – skriver den orätta känslan som i texten blir den enda rätta.
"Allt för en underlig människa"
Den vuxna jagberättaren läser journaler fram till 1943, som efter sjuttio år blivit offentliga, och sjukhusområdet befolkas i hennes beskrivning av andra än de lyskraftiga unga patienterna som Jim och Sabina. Där finns också de gamla män och kvinnor som tillbringat nästan hela sitt liv där, alla de som håvats in när inskrivning på mentalsjukhus i början av 1900-talet blev ett sätt för ett upplyst samhälle att ta hand om sina avvikande och hopplösa.
Det innebar kontroll, övergrepp, diagnoser och altruism i en svårtydbar blandning med det gamla bondesamhällets avveckling, ökande syfilis och demens och nya regler för vad som var socialt och asocialt. Man började bygga mäktiga anstalter som Beckomberga, "en stad i staden som ska rymma allt för en underlig människa". I slutet av 1900 var 4600 personer inskrivna på de stora mentalsjukhusen i Sverige, femtio år senare var antalet nästan 33 000.
Ovanför entrén till sjukhuset står i guldfärgad skrift en text om hur Stockholms stad 1925 övertog vården "av sina psykiskt sjuka".
"Stadens sjuka skulle få ett nytt hem där ingenting skulle fattas dem, någon skulle äntligen ta hand om dessa olyckliga som ’träffats av sinnessjukdom’. Det är den drömmen som skymtar i orden av guld, förhoppningarna som fortfarande finns där om en ny sorts sjukhus, en ny värld där ingen ska lämnas utanför, där ordning och omsorg ska råda, där människoavfallet som ingen vet vad man ska ta sig till med – de oanvändbara och de som i århundraden har levt i burar under jorden – ska släpas upp i ljuset, tvättas och kläs i sjukhusets randiga dagkostymer."
"Den sista patienten"
Ordning och omsorg blev det för somliga, för andra något annat. Men vad var alternativet?
Jag tänker på gubbarna jag mötte under mina arbetsturer på Stora Mans, Simon och Helge och Adam och Kalle, och att någon av dem kunnat stå som förebild för Stridsbergs Olof, som dyker upp i några korta kapitel med rubriken "Den sista patienten". 1995 lades Beckomberga sjukhus ner, de vackra strama huslängorna planerade av arkitekten Carl Westman tömdes successivt på all verksamhet, och stod tomma i flera år. Olof står för alla dem som aldrig haft ett liv utanför Beckomberga och som naturligtvis inte klarade av att skapa sig ett i den öppna vården efter psykiatrireformen.
Stridsbergs Beckomberga är djupt ambivalent, "ett slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa" och "välfärdsstatens födelse ur mörkret". Där hände grymma saker men också sköna, där erbjöds en fristad för den behövande och mediciner åt den beroende, ibland till ett högt mänskligt pris.
Och så började välfärdsstaten sjunka tillbaka in i mörkret och de sjuka var bland de första att märka det.
"De dog i tusental"
Det finns en risig och politiskt otäck blogg som heter "Gotiska klubben", med en underavdelning som heter "Historier från Beckomberga Sjukhus", berättelser där gränsen mellan vansinne och makt, vårdare och patient ofta suddas ut i väldigt brutala möten. Här finns också ett rasande utfall mot samhället som 1995 beslöt att "det finns inga mentalsjuka i Sverige", och lade ner nästan hela den dyra anstaltsvården utan att erbjuda någonting i stället. Bloggaren hävdar att "de frigivna dog i tusental", knarkade ihjäl sig, tände eld på sig, frös ihjäl. Jag vet inte om det stämmer, men jag misstänker att ingen annan heller riktigt vet – eller har någon undersökt vad som hände?
För bara några år sedan övertogs Beckomberga sjukhusområde med de övergivna byggnaderna av Riksbyggen, en kooperativ samorganisation för bostadsrättsföreningar i Sverige, och området förvandlades till 350 bostäder, varav 42 seniorbostäder och 77 temporära studentbostäder.
Alla de inflyttande borde få ett eget exemplar av Stridsbergs roman, på Landstingets bekostnad. Stället har en historia och de som befolkar den är värda att hågkommas, med sorg, förfäran eller respekt. Annars kanske det går som med Rigshospitalet i von Triers tv-serie Riget. Det förträngda kommer åter genom sprickor i väggarna, fuktskador och oro i de ljusa vackra rummens atmosfär.