Med guideboken till företagets topp
Samhällskritiken är inte Markku Nenonens huvuduppdrag när han regisserar musikalklassikern Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig. I stället sparkar han i gång ett väloljat underhållningsmaskineri, där varje min, gest och åtbörd har sin givna plats.
Musik & sångtexter: Frank Loesser. Manus: Abe Burrows, Jack Weinstock & Willie Gilbert. Regi & koreografi: Markku Nenonen. Musikalisk ledning: Risto Kupiainen. Scenografi: Jani Uljas. Dräkter: Elina Kolehmainen. I rollerna: Antti Lang, Anna Victoria Eriksson, Esko Roine, Kaisa Mattila, Iikka Forss, Raili Raitala, Antti Timonen, Leenamari Unho, Kari Mattila, m.fl. Premiär på Helsingfors stadsteater 27.8.
Helsingfors stadsteater fortsätter att beta av Broadwaysuccéer. Denna gång med en klassiker från den smartare ändan, Frank Loessers och Abe Burrows How to Succeed in Business Without Really Trying från 1961 – den oförskämt framgångsrika uppföljaren till megahiten Guys and Dolls, som 1967 blev en av historiens mest underhållande musikalfilmer.
Det handlar alltså om en intelligent komedi med såväl bitskt satiriska som obligatoriska romantiska undertoner. Möt sympatiske strebern J. Pierrepont Finch, som med hjälp av en guidebok – som även fungerar som berättarröst – samt en lagom dos fräckhet och fingertoppskänsla på nolltid avancerar från fönsterputsare till styrelseordförande.
Upplägget är befriande uppnosigt och samtidskritikerna föll även pladask för det osentimentala greppet samt Loessers dramatiskt och intrigmässigt välintegrerade sångnummer. Produktionen ansågs före sin tid och även om uppsjön av mer och mindre fjompiga sekreterare i dag känns smått bedagad kan man dra fler paralleller till dagens (företags)värld än man först kunde få för sig.
Förslagen framfusighet på karriärstegen, nepotism och ohöljd bäste bror-mentalitet har inte försvunnit, men samhällskritiken är trots allt inte regissören-koreografen Markku Nenonens huvuduppdrag här. I stället sparkar han i gång ett väloljat underhållningsmaskineri, där varje min, gest och åtbörd har sin givna plats.
Nenonen har inte försökt återskapa Bob Fosses berömda koreografi men det finns något omisskänneligt kinematiskt tidstypiskt över de kinetiska mönstren, visst ingår de en sällsynt intim symbios med regin och visst känns helhetsgreppet både luftigt och fräscht i jämförelse med de överemotionella postwebberska blockbustrar, som inte sällan funnit sin väg även till Första linjen.
Det luftiga och fräscha dominerar även Jani Uljas enormt flexibla scenografiska element som låter oss blicka in olika hierarkiska skikt av ett kontorslandskap, som befolkat av Elina Kolehmainens på kornet tidstroget ekiperade arbetsmyror framstår som samtidigt avlägset men ändå på ett märkligt sätt bekant.
Sofistikerat partitur
Samma gäller Frank Loessers sofistikerade, ställvis om den store Cole Porter minnande musik, som stundom snärtigt pastischerar gångna tiders storbandsestetik utan att någonsin förlora den samtida pulsen och nerven ur sikte. Ett långt ifrån lättbemästrat partitur, som Risto Kupiainen och hans sagolikt väl sammansvetsade ensemble gjorde all tänkbar klanglig och uttrycksmässig rättvisa.
Den vokala biten höll den osvikligt höga nivå man numera är van att förknippa med det här huset. Antti Lang, slående lik en ung Tom Cruise, gjorde en Finch som var rätt omöjlig att inte sympatisera med och att han inte kunde motstå Anna Victoria Erikssons sekreterare Rosemary var inte svårt att förstå. Eriksson är lika naturligt charmig som röstligt träffsäker och att hon ännu inte fått chansen på våra svenska scener är smått obegripligt.
I de övriga rollerna noterar vi bland annat Kaisa Mattila som mindre klyftigt bombnedslag och Iikka Forss som stroppig slashassysterson till Esko Roines vd. Bägge inte så litet karikerade, men det oaktat klart festliga. Veteranen Roine är still going strong i en tolkning, som satte guldkanten på en av de starkaste stadsteatermusikalerna på bra länge.