Uppe i luften och nere på mattan
Visst finns det en pojkaktig charm i att visa upp extrema fenomen. Odilon Pindat flyger högt och fritt uppskjuten av en katapult och snurrar runt i dödshjulet imponerar.
Koncept och på scen: Mikko Karhu, Rauli Kosonen, Kalle Lehto, Odilon Pindat, Mikko Rinnevuori, Petri Tuominen. Scemografi och ljusplanering: Jere Mönkkönen, Klasu Eklund. Musik: Sami Tammela, Ben Rogers. Ljuddesign: Sami Tammela. Åldersrekommendation: från 7 år uppåt. Helsingfors festspel, Helsingfors stadsteater 29.8.
Race Horse Company är en finländsk nycirkusgrupp som efter att den körde i gång 2008–2009 tog publiken med storm. Race Horse Company kom med något nytt: män som bjuder på sig själva. Den ursprungliga trion bestod av Rauli Kosonen, Kalle Lehto och Petri Tuominen. Gruppen har vuxit med åren, nya artister är Mikko Karhu, Mikko Rinnevuori och Odilon Pindat.
Till en början låg tyngdpunkten på det omedelbara tilltalet. Man var inte så slipad utan gav snarare fritt spelrum åt underhållande misstag och det befriande skrattet. Med tiden kan det konceptet komma till vägs ände och det är antagligen därför gruppen gjort sina föreställningar allt mer slimmade. Super Sunday ligger någonstans mittemellan distraktion och perfektion.
Visst finns det en pojkaktig charm i att visa upp extrema fenomen. Odilon Pindat flyger högt och fritt uppskjuten av en katapult och snurrar runt i dödshjulet imponerar. Själva viljan att visa sig nästintill naken som en raket och vilt snurrande, lite som en ekorre i ett ekorrhjul, är avväpnande. Som motvikt till de numren finns den långsamma nallebjörnen (med Rauli Kosonen inuti), som vill hälsa på alla och som med sin saktmodighet lugnar ner. En flirt och fläkt med religiöst innehåll och andliga mål finns också med. Det är lite tveksamt om det är ett lämpligt ämne och det förefaller också som om gruppen släppt det temat på grund av betänksamhet. Den scenen lämnar publiken halvvägs. Man vet inte riktigt om man vill skratta eller ta avstånd.
De nummer som gör de djupaste intrycken är de som finns i mitten av kvällens föreställning, där alla är med, där artisterna handgripligen hjälper varandra och där koreografin tar fasta på en helhet där alla medverkande rullar runt och påverkar varandra som bollarna i ett bollhav. Det här gäller numren där artisterna hoppar på språngbräda och rullar runt på gymnastikbollar. Här finns en rytm som fint ackompanjerad av Sami Tammelas och Ben Rogers ljus och ljud suger in publiken i en sagolik stämning. Här finns en kreativitet som pekar framåt mot en berättelse om samvaro, om att växla mellan att ge och ta emot.