Operarecension: Figaros nya bröllop
Föreställnigen har sina poänger, men ännu borde ensemblen bli lite varmare i kläderna för att få skämten att gå hem, skriver Jan Granberg med anledning av Nationaloperans nya uppsättning.
Musik W. A. Mozart. Regi Anna Kelo. Dir. Susanna Mälkki. Scenografi Jani Uljas, kostymer Erika Turunen. I rollerna Tommi Hakala, Mari Palo, Jussi Merikanto, Hanna Rantala, Melis Jaatinen, Koit Soasepp, Päivi Nisula. Nationaloperan 29.8.
Den nya uppsättningen av Figaros bröllop är tänkt att bli en långkörare. Därför har den satts upp i sin egen epok. Men skådespeleriet koncentrerar sig inte på historiska gester eller ens den sociala aspekten utan på de trassliga personrelationerna och sångarnas kroppsspråk är modernt. Föreställningen fungerade någorlunda väl redan vid premiären men behöver lite mera skärpa.
Det första man reagerar på är scenografin som domineras av en stor trappa framme i rampen, en husvägg och sedan två dockhusliknade rum bakom. Det kändes inte bra med ett konstgjort utökat avstånd mellan publik och scen. Längre fram i operan visade dekoren lejonklon. Bilderna bakom trappan blev intressantare och kulminerade i en skön trädgård i slutscenen. En del av handlingen spelades upp på själva trappan som var akustiskt fördelaktig.
Anna Kelos regi är mycket proffsigt förverkligad och de flesta av operans ”obligatoriska” vitsar fungerar i hennes annorlunda framtoning. Kombinationen av traditionell kostymering och modernt utspel är i princip också tilltalande. Men hela ensemblen behöver bli varmare i kläderna för att få alla vitsar att gå hem, njuta av skämten och i nyckelscenerna också låta allvaret att beröra. Alla roller har rolig karaktär som ytterligare kan accentueras. Och Kelo har även vissa egna påhitt som titthålet i den rörliga väggen till Figaros och Susannas brudkammare.
Smärre brister på musikalisk precision mellan scen och orkester är speciellt svåra att acceptera i en Mozartopera. Allting var inte ännu på sin plats vid premiären, men det är kanske onödigt att säga det, eftersom det nog rättar till sig efter några föreställningar. Operaorkestern var inte i allra bästa form fastän Susanna Mälkki var mycket tydlig och precis. Det fanns stunder då jag gärna hade hört litet mera snärt och andra passager där en starkt koncentrerad innerlighet hade suttit bättre. Å andra sidan var till exempel ensemblerna ofta imponerande. Detta är en fin föreställning i vardandet.
Nya röster
Ett helt nytt sångargarde har tagit över rollerna och många av dem är utmärkta. Jussi Merikantos Figaro sjunger klangfullt och spelar levande. Hans motståndare greve Almaviva tolkades stort och självsäkert av ståtligt sjungande Tommi Hakala. De är båda bra på recitativen, men ytterligare finslipning är alltid till nytta.
Mari Palo sjöng grevinnans arior med auktoritet men kunde kanske ge framtoningen ännu mera mjukhet och värme. Susanna borde vara ensemblens glädjepiller och Hanna Rantala är på väg i rätt riktning. Litet spröd lät hon i början men lyckades riktigt bra i fjärde aktens stora aria. Duetten Canzonetta sull’aria var en pärla för båda två. Melis Jaatinen gjorde en duktig och livlig Cherubino med punkfrisyr men kunde ytterligare framhäva tonåringens sårbarhet.
Päivi Nisula tecknade otroligt läckert sin roll som Figaros mamma Marcellina. Hennes blivande man Doktor Bartolo karikerades friskt av Koit Soasepp som här placerats i rullstol. Ilkka Hämäläinen var en rolig intrigant som Don Basilio.
Under en kort tidsperiod har vi haft tillfälle att få en överdos på Figaros bröllop – om jag räknat rätt, har vi nyligen sett fem olika uppsättningar av denna världens kanske bästa opera. Nästa gång ges den i Nyslott.
Operans nya tolkning är inte speciellt nytolkande men har onekligen ett modernare grepp än husets föregående mycket traditionella regi. Den berättar sin story klart och tydligt och klarar till och med av hela röran med förklädda figurer i slutet så den blev helt begriplig. Koncentrationen på kärleksförhållandena är en acceptabel lösning men lite saknar jag den samhälleliga aspekten som trots allt syns i kläderna.
En av regins småroliga överraskningar är den nakna pojken i grevinnans säng i första arian Porgi amor. Plötsligt tycker moralisten inom mig inte längre synd om henne. Men då grevinnan i arian Dove sono med en vemodigt vänlig gest kör bort gossen, har regin någonting att säga.