Musikrecension: Modernismens monument
Karita Mattila var i utmärkt röstligt skick, när hon framförde Arnold Schönbergs Erwartung med RSO på Helsingfors festspel.
Radions symfoniorkester. Dir Susanna Mälkki. Solist Karita Mattila. Mahler, Busoni, Schönberg. Helsingfors festspel, Musikhuset 28.8.
Det olyckliga mottagande som Arnold Schönbergs andra stråkkvartett fick 1908 ledde märkligt nog till en förbluffande intensiv skaparperiod som kulminerade i Erwartung, ett av modernismens stora monument. Här utvecklade han atonaliteten och speciellt i Erwartung skrev han en halv timme musik utan att upprepa sina musikaliska teman.
Det är en tid sen Erwartung framfördes i Finland och med Karita Mattila i rollen låg höga förväntningar i luften i det utsålda Musikhuset. Det blev också stående ovationer fastän Mattila ingalunda hade gjort det lätt för sig. Vokalstämman i Erwartung är extrem på många sätt, hög, låg och kräver starkt utspel.
Monodramat handlar om en kvinna som letar efter sin älskade och slutligen finner hans döda kropp. Storyn är inte riktigt logisk eller ens självförklarande, utan snarare gåtfullt psykologiserande. Har hon kanske själv dödat honom? En extrem känsloupplevelse som är uttänjd till en halv timme, ett mardrömsscenario, sade Schönberg själv.
Den täta musiken växlar från en stämning till en annan, taktarterna och tempot likaså. Orkestern är enorm men frossar inte med öronbedövande klanger utan snarare nyanser och färger. Susanna Mälkki är helt suverän och ser till att stämman också hörs över orkestern. Mattila var i utmärkt röstligt skick. Ju mera uttryck som krävs, dess bättre är hon numera och ställvis var hon bländande. Rollen kan kanske göras med ännu större skärpa men knappast med starkare inlevelse. En beundransvärd och modig prestation i detta skede av karriären!
Erwartung lär ha kommit till under en period då Schönbergs goda vän förförde hans hustru, men kompositören vann henne tillbaka och vännen begick självmord. Mahlers tionde ofullbordade symfoni kom till under liknande omständigheter, då Alma Mahler hade ett förhållande med arkitekten Gropius. Mahler handskas annorlunda med situationen. Han förstod ju också att han berövat sin hustru en karriär som tonsättare och han sökte själv hjälp på Sigmund Freuds soffa.
Ofullbordade tians Adagio är fullt med motstridiga känslor. Klart är det också att om Mahler fått leva vidare, så hade han nog glidit in i atonaliteten han med. Mälkki och Radions symfoniorkester suger på musiken men utan överdrift, och framhäver snärtigt och balanserat de emotionella kontrasterna. Ibland var det rent av andlöst spännande trots att orkestern förmodligen ägnat mera tid att repetera Schönberg än Mahler.
Konsertens tredje kompositör Ferruccio Busoni var Schönbergs föregångare som professor i komposition vid Preussiska konstakademin i Berlin. Hans sällan spelade Tanzwalzer skrevs samtidigt som operan Doktor Faust, där han kämpar med sin upplevda otillräcklighet som kompositör. Hans valskonvulsioner är motsägelsefullt mahlerska, nästan som Ravels La Valse, och införlivades slutligen delvis i operan. RSO var på bettet under ledning av Susanna Mälkki som har haft bråda tider med premiären på Figaros bröllop samma vecka.