Skivrecension: Ahos relation till orgeln
Jan Lehtola, orgel, Petri Komulainen, valthorn, Jussi Vuorinen, basun, Kaija Saarikettu, violin, Anna-Kaisa Pippuri, oboe. (BIS)
Kalevi Aho, 65, hör just nu till våra produktivaste tonsättare. Ur hans notstift flödar musik för de mest skilda instrument och ensembler. Orgeln tycks dock även för Aho, som för så många nutidstonsättare, vara ett problembarn och på denna orgelskiva med en speltid på drygt en timme finns egentligen endast ett ”riktigt” orgelstycke: Ludus solemnis.
Ludus solemnis, som fått ge skivan sitt namn, skrevs för invigningen av den nya orgeln i Forssa kyrka 1978–79. Det är frågan om ett mycket fräscht tillskott till den inhemska konsertrepertoaren, levande framfört av Jan Lehtola på den stora orgeln i Johanneskyrkan i Malmö. Att detta 36 år gamla stycke ännu inte finns i en pålitlig utgåva är något av en skandal.
Skivans övriga soloverk för orgel är ren bruksmusik för bröllop och begravning. Naturligtvis är denna musik också ”riktig” orgelmusik, men på grund av de anspråkslösa speltiderna (två bröllopsmarscher à 1’49) och det återhållsamma musikaliska uttrycket, mindre lämpad på ett konsertprogram.
Skivans mest vägande komposition, även vad speltiden beträffar (17’15) är Quasi una fantasia för valthorn och orgel. Petri Komulainen spelar mödolöst den krävande solostämman – inga vilopauser här inte! – och orgelfondens få utbrott artikulerar övergångarna mellan avsnitten.
Jordens sång har Aho kallat en trio för violin, oboe och orgel som han komponerat till sin fars begravning. Stycket måste höra till det vackraste Aho någonsin skrivit.
Kalevi Aho har även sällat sig till den stora skara tonsättare som kompletterat Bachs ofullbordade sista fuga, Contrapunctus XIX (eller XIV beroende på hur man räknar) ur Die Kunst der Fuge; mycket professionellt och ambitiöst ger han fugan en sex minuter lång fortsättning fram till det väntade och befriande durackordet.