Finlands svenska litteratur 1900-2012
Svenska litteratursällskapets satsning på en finlandssvensk litteraturhistoria ger ett brett och förklarande helhetsperspektiv på en minoritetslitteraturs förhållandevis framgångsrika kamp för sin fortlevnad, anser Martin Welander.
Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis 2014
Den finlandssvenska litteraturens historieskrivning upplever just nu en liten högkonjunktur. Efter Tuva Korsströms personligt essäistiska historik över främst prosan från 1960–2013 (Från Lexå till Glitterscenen, 2013) ger Svenska litteratursällskapet nu ut Finlands svenska litteratur 1900-2012, med Michel Ekman som redaktör. Bokens tillkomsthistoria är såtillvida annorlunda att den först och främst skulle ges ut på tyska inför bokmässan i Frankfurt, där Finland i år är temaland. Möjligen spelade intresset för och debatten kring Korsströms bok in i att den redan nu finns tillgänglig också på svenska. Ett faktum vi hur som helst kan vara glada över.
Den nu aktuella boken är en uppdatering av SLS monumentala litteraturhistorias andra del, som utkom år 2000. Då fungerade Clas Zilliacus som utgivare med Michel Ekman som redaktör. Rollerna kan nu sägas vara ombytta, då Ekman är ensamt ansvarig redaktör, medan Zilliacus fungerat som rådgivare och därtill står för den uppslagsrika essä som avslutar boken.
Ekman står också för det mesta av det nyskrivna materialet, som främst omspänner åren 1975–2012. Annat nytt material har skrivits av Rainer Knapas och Trygve Söderling.
Pedagogiskt upplägg
Bokens litteratursyn är bred, vilket betyder att den strävar efter att ge en slags helhetsbild som omfattar bland annat poesi, fiktionsprosa, barnlitteratur, essäistik och dramatik. På sidan om finns de litterära tidskrifterna med, och litteraturdebatten överblickas också. Därtill sätts litteraturen in i sitt historiska och samhälleliga sammanhang, med början från Ekmans egen komprimerade översikt över 1800-talets litterära och historiska händelser som inleder boken.
Upplägget är pedagogiskt, och här märker man att boken i första hand riktar sig till en publik som inte nödvändigtvis är närmare bekant med Finlands historia. Förutom den tyska marknaden är nämligen högstadie- och gymnasieelever den främsta målgruppen, och litteraturhistorien ackompanjeras vid behov av en lärarhandledning.
Samtidigt är inlednings fokus på den finlandssvenska identitetens och självbildens uppkomst av största vikt för det som följer. Finlands svenska litteratur 1900–2012 blir nämligen i allra högsta grad berättelsen om en minoritetslitteraturs livsvillkor. Behovet av en finlandssvensk identitet uppkommer i och med att finskan intar en allt mer dominerande roll kring sekelskiftet. Litteraturen blir då ett verktyg för definieringen av denna nya identitet, samtidigt som den nya identiteten sätter sina begränsningar på litteraturen.
Dagdriveri till postmodernism
Den finlandssvenska 1900-talslitteraturens sökande efter sin position på det kulturpolitiska fältet blir med andra ord en slags bakgrundsteckning mot vilken många av verken kan läsas – särskilt vad gäller prosan och dramatiken. Det här leder till en del insikter som kanske inte är helt nya, men som sällan blivit så tydligt och stringent framförda som här.
Dagdrivarlitteraturen, behandlad av Massimo Ciaravolo, kan ur det här perspektivet ses som en slags förmodernistisk pionjärlitteratur, som söker fotfäste i den nya urbana miljön och det förändrade språkliga klimatet. Beställningen på en modern finlandssvensk litteratur med stora romaner i centrum hade vuxit sig stark, och som det skulle visa sig var Runar Schildt inte den sista författaren som krossades av förväntningarnas tyngd.
Som Merete Mazzarella argumenterat för i Det trånga rummet har en besvikelsens tradition varit en huvudlinje för den finlandssvenska romanen fram till slutet av 1980-talet. Jämförelsen med en blomstrande finsk episk romanutgivning och svårigheten med att skriva realistisk intrig på svenska i ett Finland som tett sig allt mindre svenskt blev ofta oöverkomliga hinder.
Ur det perspektivet är det kanske överraskande att den episka romanen plötsligt infinner sig på 80- och 90-talen med författare som Lars Sund, Ulla-Lena Lundberg, Kjell Westö och Monika Fagerholm. Det postmodernt obegränsade förhållningssättet till sanning, språk och berättargrepp verkar nu lösa den finlandssvenska romanen från dess bojor.
I bästa fall, som hos Fagerholm, kan den kulturellt och språkligt utsatta situationen vändas till en fördel då den inbjuder till ett nyskapande förhållningssätt till romanen som genre. Här blir Fagerholm stilbildande för en spännande och företrädesvis kvinnlig romanboom.
Poesin har under 1900-talet utvecklats under fruktbarare omständigheter än prosan. Här har kravet på realistisk verklighetsgestaltning inte tyngt författarna, och jämförelsepunkten har snarare varit Sverige än det finska Finland.
Poesins relativa frihet
Den finlandssvenska modernismen visar sig i Holger Lillqvists belysande kapitel snarare vara en samling ganska udda modernister, där Edith Södergran intar en slags dubbelroll som en sentida representant för en tysk estetisk idealism samtidigt som hon fungerar som en av pionjärerna för modernismen i Norden.
Framträdande är också Rabbe Enckells författarskap som så småningom visar sig bli ett av de mest inflytelserika i den finlandssvenska 1900-talspoesin, med svallvågor genom så gott som hela seklet. På sextiotalet hade hans position som förebild blivit så stark att en ny generation måste avsätta honom med (bildligt) våld. Också det en hedersbetygelse, naturligtvis.
Som Michel Ekman konstaterar är det så småningom nya poeter som bildar stil. Inte minst Tua Forsströms författarskap framstår här som centralt. Ekmans intressanta tanke är att Forsström lyckas sammanföra det modernistiska arvet från bl.a. Rabbe Enckell med sextiotalisternas krav på samhällsengagemang. I den meningen är Forsströms författarskap en slags kulmen i 1900-talsdiktens finlandssvenska huvudstråk. De flesta av poetdebutanterna från 1980-talet framåt hittar sina influenser utanför det finlandssvenska fältet, i en nordisk språkmaterialism och postmodern språklek.
Förklarande helhetsperspektiv
Bokens styrka är förutom det samhälleliga och historiska perspektivet främst bredden, som tryggas av att Ekman haft texter av ett tjugotal experter att tillgå. Förutom poesin och prosan behandlas också bl.a. essäistik, barnlitteratur och dramatik med stor sakkunskap och känsla för proportioner.
Att man ändå valt att inte synliggöra vem som skrivit texterna, annat än i en ganska svårläst förteckning i slutet av boken, är ett avvägande med för- och nackdelar. Å ena sidan ter sig texten enhetligare och de stora linjerna framträder tydligare. Å andra sidan blir sömmarna ändå uppenbara, inte minst i bytena mellan uttrycksfulla och personliga stilister som t.ex. Trygve Söderling och Clas Zilliacus.
Att skriva litteraturhistoria idag är ett vanskligt uppdrag, inte minst för att kanonbildning är ett så känsligt ämne, vilket debatten som följde på Korsströms bok också visade. I Finlands svenska litteratur 1900–2012 kringgår man delvis det här problemet genom att fokusera på de stora linjerna snarare än på enskilda författarskap. Det man kanske förlorar på greppet är att en del spännande marginalfenomen faller bort (samt så gott som all populärlitteratur) – en kritik som visserligen kan riktas mot varje historieskrivning. Det man vinner är hur som helst mycket större: ett brett och förklarande helhetsperspektiv på en minoritetslitteraturs förhållandevis framgångsrika kamp för sin fortlevnad.
Skribenten disputerade i fjol med avhandlingen Grå verklighet, gyllne fantasi: Skapandets problematik i R.R. Eklunds aforistiska författarskap och skriver litteraturkritik i bl a Västra Nyland.