Sylvi i nöd och lust
Minna Canths Sylvi uppdateras med pulserande nattklubbsscener och en hjältinna som aldrig ger sig. Talscenerna blottar däremot pjäsens ålderdomlighet.
Text: Minna Canth, Mikko Roiha. Regi och scenografi: Mikko Roiha. Musik & ljud: Matti Raita. Kostym: Taina Sivonen. Ljus: Mikko Roiha, Matti Raita. På scenen: Pia Andersson, Lina Ekblad, Lasse Fagerström, Mervi Koskinen, Matti Raita.
Ett samarbete mellan Klockriketeatern, Karleby stadsteater, Nyslotts teater, Wasa Teater, Åbo Svenska Teater och Vapaa Teatteri. Premiär på Dianascenen under Stage-festivalen 22.8.
Tonårstjejen Sylvi gastar i sin mobiltelefon medan hennes make, den tjugo år äldre Axel, irriterat försöker arbeta.
De är här igen, Minna Canths figurer, paret Vahl. Pia Anderssons Sylvi med plisserad tenniskjol och gympadojor och Lasse Fagerströms Axel i grå byråkratuniform har klivit in i 2010-talet, som i praktiken manifesteras genom en fanerklädd kontorslokal på Dianascenen.
Den gifta kvinnan är ett barn, talar Minna Canth om för oss i sin fyraktare från 1893. Genom passionsdramat, som i sin tid var högst kontroversiellt, visar Canth hur kvinnan socialt och ekonomiskt är omyndigförklarad i relation till sin man. Huvudpersonen Sylvi, efter sina föräldrars död gift med sin förmyndare, är därför infantil, en barnkvinna, makens "kissemiss" och "siska". Han är i sin tur hennes "farbror förmyndare".
Men när barndomsförälskelsen Viktor Hofving dyker upp väcks Sylvis lust upp ur sin dvala, likaså insikten om att livet kan vara så mycket mer än fångenskap i ett dockhem. På grund av äktenskapslagstiftningen kan hon i praktiken inte skilja sig, och på så sätt välja kärleken. Den enda utvägen tycks vara döden. Axel måste dö för att Sylvi ska kunna leva.
Aptit på livet
I Mikko Roihas uppdaterade version har de juridiska frågorna gett vika för en bredare diskussion om kvinnans roll i samhället. Också om rättsliga hinder avlägsnats är det fortfarande ett patriarkalt samhälle som sätter gränser för kvinnorollen, fortfarande gör henne till dockhemsfru och offer. Ett samhälle där bilden av kvinnlig sexualitet i offentligheten är stävjad, kommersiellt formad, något hon inte själv får rå om eller definiera.
Så Sylvi gormar. Hon är rasande och vill ut ur fågelburen, och Pia Andersson är alldeles underbar i den rollen. Hon är fysisk, hyperaktiv, tar plats på scenen, sprudlar av liv, humor och lust. Med enorm aptit äter hon biff och dansar i sin röda geishadräkt. Utan pardon slukar hon också Matti Raitas Viktor, den mjäkige älskaren.
Men talscenerna blottar problem. När Mikko Roiha låter texten härska blir det uppenbart hur många år pjäsen har på nacken. Känslan av tidlöshet försvinner och intrigen blir rentav ologisk. Språket är ålderdomligt och dialogerna långdragna, dessutom uttalas replikerna otydligt, till den grad att de ibland är svåra att uppfatta. Lasse Fagerström utgör ett undantag – han lyckas få pli på sina repliker och genom dem skapa en styv, stiliserad farbrorroll.
Föreställningen, en samproduktion mellan sex teatrar, är tvåspråkig. Axel, Viktor och dennes syster Alma (Lina Ekblad) talar svenska, medan Sylvi, sekreteraren Marie och fångvårdaren, fru Hake (båda spelade av Mervi Koskinen) talar finska. Språkväxlingen problematiseras inte vilket känns lättjefullt. Det späder tyvärr också på vissa klichéer: maktens och männens språk är svenska, medan personer med lägre social eller ekonomisk status talar finska.
Men när det fysiska uttrycket tar över fungerar föreställningen mycket väl. De här delarna visar upp en snygg, fräsch och rolig klassikeruppdatering. Särskilt fin är balscenen, där musiken – en mix av medryckande pop och pompös klassisk musik – bidrar till den häftiga stämningen. Sylvis och Viktors samspel på dansgolvet är elektriskt. Matti Raita som fåfängt juckar till musiken klädd i vita tajta kalsonger och vadstrumpor fångar ljuvligt den självcentrerade svikaren Viktors habitus.
Ja, Viktor sviker Sylvi men det gör inte den här föreställningen. Ända in i slutet finns hon där, varm, levande, exalterad. Hon ser oss stint i ögonen och viker sig inte ens när scenen, bokstavligen, förvandlats till hennes fängelse.