Musikrecension: Virtuell musik i verkligheten
Helsingfors stadsorkesters konsert med spelmusik visade på en rik mångfald i den musik som skrivits för allt från Angry Birds till Alan Wake.
Helsingfors stadsorkester, dir. Janne Nisonen. Musik av Jonne Valtonen, Salla Hakkola, Richard Wilkinson, Martin Schjøler, Petri Alanko, Saint-Saëns, Mussorgskij. Helsingfors festspel, Musikhuset 22.8.
Dataspelen har kommit för att stanna. Om diskussionen ännu på 1980-talet mest kom att handla om våldsspelens skadliga inverkan på barns utveckling, skrivs det i dag doktorsavhandlingar om hur gott det gör att sitta flera timmar om dagen framför skärmen.
Numera heter det att dataspelen utvecklar barns förmåga att lösa problem, förena element och hantera helheter. Känslan av att lyckas lär vara uppbyggande för självkänslan och dessutom utvecklas de sociala banden. I bästa fall jämförs dataspelen med att spela hockey, spela ett instrument eller läsa böcker. Ju mer forskaren eller skribenten själv har spelat i sin ungdom, desto ljuvare tycks lovorden.
Samtidigt har spelberoendet blivit ett ökande problem och A-klinikstiftelsen ordnar lunchträffar för att diskutera dataspelens inverkan. Föräldrar uppmanas ta en aktiv roll för att förstå sina barns spelbeteende.
Det intressanta är att spelkulturen florerar främst i den virtuella världen. Trots att spelandet i dag är ett utbrett kulturellt fenomen som berör allt från dagisbarn till mammor och pappor, har den reella verkligheten påverkats i förvånansvärt liten utsträckning. De ekonomiska verkningarna har blivit kända först efter att storbolag som Rovio och Supercell med flera hundra anställda uppstått – men i övrigt har spelskulturen minimalt korsbefruktat den omkringliggande kulturen – ända tills nu.
I spelen finns nämligen en hel del specialskriven musik som symfoniorkestrarna på senare år börjat framföra på konserter. Hela estetiken är givetvis starkt influerad av filmmusikgenren, men till skillnad från filmerna illustreras inte ett enskilt händelseförlopp, snarare skapas stämningar.
På spelmusikkonserten på Helsingfors festspel hördes allt från Salla Hakkolas skickligt skrivna men ganska lättsamma musik till Angry Birds Space och Jonne Valtonens festligt tindrande Fanfare to the Common 8-bit Hero till Richard Wilkinsons festliga och fartfyllda musik till Supernauts, tydligt influerad av Bernstein skickligt arrangerad av Timo Hietala.
Petri Alankos musik till Alan Wake (2010) sparades med fog till slutet av konserten. Den här musiken hör nämligen till den mest raffinerade och delikata musik som skrivits för ett dataspel: ofta går tankarna till John Williams, men tidvis också till Michael Nyman.
Helsingfors stadsorkester spelade inspirerat och hängivet under ledning av Janne Nisonen, som debuterade som HSO-dirigent.
Något av det roligaste var att se det annorlunda klientelet som fyllde Musikhuset: barn, unga och unga, arbetande vuxna samt en och annan nörd med flottig frisyr – som stereotyperna påbjuder.
Konferenciererna Ronja Salmi och Robert Sundman – bekanta främst från Yles ungdomsprogram Galaxi – gjorde tyvärr en rätt anspråkslös insats. Visst är det viktigt att mellansnacket hålls kort och koncist men att bara läsa upp tonsättarnamn och peka ut kompositörer i publiken räcker inte. Minst lika intressant hade det varit att höra om hur Saint-Saëns Dance Macabre och Musorgskijs En natt på blåkulla hittat sin plats på konsertprogrammet och i vilka dataspel denna hundra år gamla musik använts.