Ellerström: Litteraturhistoriens sällsynta misstag
De som ingår i den svenska poesins kanon förtjänar sin plats och många av de bortglömda är det på goda grunder. Men Jonas Ellerström uppmanar ändå läsarna att botanisera vidare i litteraturhistoriens marginaler – för enstaka dyrbarheter, och för perspektiv.
Poesi
ellerströms förlag 2014
Det finns så många böcker att man kan få ångest av att tänka på det. Endel av dem är bra, de flesta likgiltiga eller dåliga. En minoritet är ypperliga, några livsavgörande. Det är inte samma böcker för alla människor. När man överväger det tilltar ångesten.
Böckerna som hör till den kanon som uppkommit med tidens gång är nästan alltid bra, och de är många nog att fylla en levnad, åtminstone om man som jag läser ganska långsamt. Ska man då läsa dem och strunta i resten? Men hur blir det då med allt det udda? Mycket skräp men några pärlor, kanske bara just för mig. Och försvarar de att klassikerna förblir olästa? Själv har jag t ex läst bara någon enstaka Faulkner. Varje år tänker jag att detta ska bli mitt Faulknerår – och så kommer något annat emellan, kanske efemärt. Mera ångest.
Veritabelt storverk
Når man betänker sådant inser man att Jonas Ellerströms underbara bok Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria inte bara är lärorik och underhållande utan också ett veritabelt storverk. I en väldig ställföreträdande läsakt har Ellerström gått igenom okända delar av den svenska och finlandssvenska 1900-talspoesin och hittat fina dikter i mestadels ganska anspråkslösa samlingar åt sina läsare. I korta men uppslagsrika artiklar som ofta i poetisk formuleringskonst inte står dikten efter presenterar han sjuttio diktsamlingar för poesihistoriens marginal och återger en dikt ur varje. Över hälften av dem är sådana som jag, som ändå läst en hel del poesi, aldrig har hört talas om. Urvalet är ojämnt men häpnadsväckande många dikter är bra, en del mycket bra.
Kraven på Ellerström har varit stora. Det första är förstås att han har ett liv av poesiläsning och antikvariatsbesök bakom sig. Bara att hitta alla dessa okända böcker, många utgivna som privattryck eller på obskyra småförlag, har varit krävande. Det är ändå ingenting jämfört med kravet på att läsa dem uppmärksamt och välvilligt. Många poeter, också de som var dåliga eller snart gav upp, har åstadkommit en eller en handfull goda dikter. Inbäddade i en medioker helhet är det lätt hänt att de undgår läsarens uppmärksamhet och förloras för evigt. Men Ellerström har fiskat upp dem ur de grumliga vattnen, oss till glädje.
Atypiska och förvånande
Poeterna är av flera olika slag. Majoriteten är okända och skrev bara en eller ett par böcker. Sedan finns de, t ex Irmelin Sandman Lilius eller Folke Dahlberg, vars huvudsakliga författarskap utspelat sig i andra genrer. Och så finns de som har erkända poetiska författarskap bakom sig men där Ellerström uppmärksammar en på något sätt atypisk bok. Sådana är bland andra Solveig von Schoulz och Werner Aspenström. Några av dem har övervunnit en fientlig samtid och postumt fått en krets av beundrare, t ex Ivar Conradson och Gustaf Adolf Lysholm. Som en kuriositet kan nämnas att två av Gunnar Ekelöfs hustrur, Nun Ekelöf och Nini Flodquist, medverkar.
En del av dikterna slår en som stilistiskt förvånande. Till exempel den 23-åriga skådespelareleven Catherine Berg gav 1956 ut sin enda diktsamling Det smarta geniet, där följande prosadikt – som kunde vara skriven tjugo år senare – ingår:
”Så här är det att vara poet, jag menar förstås av den bättre sorten. Jag lutar mig tillbaka och öppnar varsamt en lucka i bröstet, och därinne visar sig många små djur och likaså en hel del leksaker med personligt utseende. Men för att inte onödigtvis fläcka sammetsjackan så lyfter jag bara försiktigt ut hjärtat, varpå jag vässar det med blicken mot himlen. Och sedan?
Sedan skriver universum med mitt hjärta.”
Häpnadsväckande fynd
Jonas Ellerström konstaterar i sin inledningsartikel att litteraturhistorien sällan begår misstag. De som ingår i den svenska poesins kanon förtjänar sin plats och få av dem han letat fram är orättvist bortglömda. Men han uppmanar ändå läsarna att botanisera vidare i litteraturhistoriens marginaler. Det ger perspektiv på de verk som överlevt, och kan leda till häpnadsväckande fynd. Den som hittar en diktsamling som den 25-årige Per Westermarks Solställd (1954) kan inte vara annat än nöjd med sin dag. Westermark dog – i likhet med en annan av svensk efterkrigstidlitteraturs stora unga begåvningar, Gösta Oswald – genom drunkning samma år som boken kom ut. Han lämnade efter sig tre diktsamlingar och frågan om det inte var ett av den svenska poesins stora framtidsnamn som förlorades.
Höst
Dövstum stiltje. Morgonen hänger
som en rutten fisk från fuktgrå moln.
Men vid middagstid börjar så
vindguden hosta mot fönstren,
och snart en höststorm vresigt kliver
fram genom skogen och luggar
löven av träden. Svänger sen
de kala kronorna som kvastar,
och sopar på en timme himlen
molnfri. Kvistar och grenar i travar
täcker stigen, knäcks under stegen
och förvandlar promenaden till havet
till ett skjutfält, där övning pågår.
Men vid målet:
klarröd som ett vinteräpple
solen sänks. Och i stiltjen blänker
strändernas jubel och himlens.