När knäppt är bäst
Den polske författaren Witkiewicz får nytt bränsle på Tammerfors teatersommar när hans galna tåg återigen skenar i väg på scenen. Det estniska temat fortsätter med ett familjedrama i krigets skugga.
Tammerfors teatersommar
Ponorela Lokomotiva & Tühermaa
Ponorela Lokomotiva. Text: Stanisław Ignacy Witkiewicz. Regi: Jernej Lorenci. Musik: Branko Rožman.
Tühermaa. Text: Anna Jablonskaja. Regi: Marat Gatsalov. Föreställningar under Tammerfors Teatersommar 6.8
TEATER
En stor smäll, sedan mörker.
Visst tar hjärtat ett litet skutt när de två mästerskurkarna Tréfaldi och Travaillac uppenbarligen krockat tåget som de för en dryg timme sedan kapat och låtit skena i väg i vettlös hastighet. Och visst undrar man hur det gått för de övriga i maskinrummet – för hertiginnan, konduktören och den arma surrealistiska konstnären som försökte stoppa hela företaget … Ligger de livlösa där på scenen?
Den polske författaren Stanislaw Ignacy Witkiewicz’ (1885–1939) pjäs Det galna tåget är en märklig sak. Snurrig, komisk, överdrivet filosoferande.
När den slovenske regissören Jernej Lorencis version Ponorela lokomotiva visas på Tammerfors teatersommar har en del stoff i pjäsen från 1923 hunnit bli inaktuellt. Till exempel kritiken av den kulturella strömningen futurismen och dess maskindyrkan träder kanske inte fram lika tydligt i dag – ett tåg kan knappast längre räknas som ett industriellt ”monster”, snarare som ett gammalmodigt hederligt färdmedel.
Däremot kan det galna, blint rusande tåget tolkas som en bild av mänskligheten, eller varför inte västvärldens ekonomiska system, där man nog kan hitta karismatiska lurendrejare som Tréfaldi och Travaillac i styrhytten. Regissören Jernej Lorenci lägger emellertid inte ner stor möda på att öppna upp symboliken för publiken.
Det han däremot lyckas med är att ta fram den oerhörda dramatiska stegring som gömmer sig i pjäsen. Efter att de två bovarna installerat sig i maskinrummet och beslutat sig för att låta tåget och passagerarna gå ett grymt öde till mötes – som ett metafysiskt experiment (!) – sätter en hetsig, spiralaktig pianomelodi i gång som får pulsen att rusa. Det är skådespelarna Janez Škof och Aljaž Jovanovič som vid sidan av att filosofera och smida djävulska planer skickligt jammar på två pianon mitt på scenen.
Överlag sker det mesta genom ljudeffekter, sång och hetsigt pianospel. Tågvisslan, det febriga soundtracket, den bländande ljuskäglan som sköljer över skådespelarnas darrande kroppar bidrar till en makalös stämning. Vi inser att tåget förvandlats till en sarkofag på uppåttjack och att den i vilken sekund som helst kommer krossas som en futtig läskburk.
Fast före det hinner det hända en hel del roligt. Pjäsen har uppenbara komiska kvaliteter, så är den också en parodi inte bara på futurismens automatiseringsiver utan också på den melodramatiska stumfilmen. När Tréfaldis hustru Abracadabra (Maja Sever) uppenbarar sig på tåget är hon vitpudrad med ögonbryn formade som tunna, svarta månskäror. Kroppsspråket är övertydligt och mimiken delikat – allt i bästa stumfilmsanda.
Dagens publik får också le åt sådant som känns daterat, till exempel telefontrådar som klipps av och skapar totalt kaos och de ”charmiga” machoskurkarnas såsiga kärleksliv.
Kvinnorna i pjäsen beskrivs ofta som hysteriska, regissören tycks i sin tur vilja se dem som kuttersmycken (utspökade i korsetter och transparenta nattlinnen), men visst blir jag lite svag för dessa skumma damer. Den unga Julie (Tina Vrbnjak), som ser ut som en popängel från 1980-talet och är besatt av våld och spänning, och hertiginnan (Nina Ivanišin), som förälskar sig i den muskulöse, sotige eldaren (den förklädde bedragaren Travaillac förstås), är riktigt festliga typer. För övrigt gör Aljaž Jovanovič en fantastisk roll som psykotiska Travaillac – knäpp, charmig, fysisk och flink vid pianot.
Pappan och antiken
Fantasin skenar också i väg i poeten och dramatikern Anna Jablonskajas pjäs Tühermaa, där en familjefar efter traumatiska upplevelser under kriget i Tjetjenien tror sig vara en romersk legionär i Caesars tjänst. Han lär sin son krigarkonst, gymnastiserar naken (på antikt vis) och vägrar skärpa sig och skaffa ett jobb, något som hans olyckliga hustru bönar och ber om.
Språket är poetiskt och replikerna noga utplacerade i den estniska teatergruppen R.A.A.A.M:s föreställning. Men jag kan inte bli kvitt känslan av att jag ibland befinner mig i gränslandet mellan en halvbra fantasyroman och ett lite tradigt familjedrama.
Regissören Marat Gatsalov nyttjar Tammerforshusets enorma parksal för att bryta ner den psykologiska realismen och skapa ett fantasilandskap där nästan vad som helst kan hända. Särskilt stämningsfullt blir det när salen mörkläggs och endast små ljuskällor visar publiken vägen. Jag föredrar just de icke-realistiska partierna som när vår huvudperson (Margus Prangel) bygger tält av madrasser eller spökar ut sig i skrot från reningsverket (där han en kort stund förmått arbeta). Men frun (Elina Reinold) är naturligtvis beredd att ta till nästan vilka trollkonster som helst för att återfå sin make – inte han som krigar, utan han som fixar cyklar och går till jobbet.
Också om rumslösningen är kreativ funderar jag på om inte lokalens storlek tär på intimiteten i texten en aning, och gör att vi inte riktigt kommer så nära inpå den värld som regissören så gärna vill måla upp.