Tragikomiskt om oss och dem
Bröllopsbestyr och släktfejd varvas med finsk-estnisk byggnadsvård när Tammerfors teatersommar kör i gång. Isabella Rothberg har sett internationella gästspel som skärskådar skiljelinjen mellan ”oss och dem”.
Somedaymyprincewill.com. Idé och text: Sadettin Kirmiziyüz & Casper Vandeputte. Regi: Casper Vandeputte. Musik: The Sadists. På scenen: Sadettin Kirmiziyüz. Köök. Regi: Andres Noormets.
Föreställningar under Tammerfors teatersommar 5.8.
På ett scengolv pepprat med färggrann konfetti, omgiven av jättelika tygrosetter och bord klädda i guldbroderade spetsdukar står han i sin mörka festkostym – storebrorsan som nyss deltagit i lillasysterns stora, feta turkiska bröllop. När festyran lagt sig ställer han sig frågan varför ... Varför vill systern Sare som precis som han, Sadettin, vuxit upp i ett västerländskt, sekulärt Holland bära slöja, gifta sig med en turkisk man och till på köpet flytta till Istanbul?
Tammerfors teatersommar inleds med skådespelaren Sadettin Kirmiziyüz underfundiga kabaréföreställning Somedaymyprincewill.com (ung. ”en dag är prinsen här”), en brors berättelse om sin syster.
Den holländska föreställningen behandlar tunga ämnen som integration, högerpopulism, rasism och religion. Tillsammans med regissören Casper Vandeputte har Sadettin Kirmiziyüz ändå skapat en glättig, fartfylld föreställning med ett finurligt soundtrack där traditionella orientaliska melodislingor varvas med rock, punk och svettig, dansgolvsvänlig pop.
Med peruk och vit brudslöja på hjässan träder brodern in i systerns roll, och blir därmed medveten om sin egen position. Visserligen bjuder föreställningen inte på några banbrytande insikter i frågor om integration och kvinnlig emancipation, tvärtom rider den ofta (medvetet) på klichéer. Men förverkligandet är fräscht och slutsatserna nyanserade. Medan Sadettin studerar på toppuniversitet, röker hasch och flummar runt i största allmänhet, stannar systern Sare hemma, sköter mamman, agerar tolk åt henne, och knegar på som servitris på en slö medelhavsrestaurang. Ingen tvingar henne, ändå finns broderns möjligheter och självklara frihet aldrig där.
Turkiska karikatyrer
Det superba husbandet The Sadists står för mycket av föreställningens bränsle med musiker som ger järnet på trumma, synt och gitarr – och som dessutom skickligt hoppar in i berättelsen. Genom dem får vi ta del av det övriga persongalleriet: den frånvarande pappan med den präktiga turkiska mustaschen och den livsfarliga äldsta brodern som förutom tre coffee shops tagit över patriarkrollen och nu ska skydda systerns heder. En riddare i en fet bil med hiphopdunk som spyr turkiska svordomar över sina fiender – en kliché förstås, men en rätt roande och behjärtansvärd sådan.
När familjen möts för bröllop blir det frontalkrock mellan de olika livssynerna. Varje argument är ändå förståeligt och varje stämma rörande. Sadettin kan inte förstå varför systern inte gör sig fri genom utbildning och karriär, medan storebrodern förebrår henne för att hon lämnar landet och ger upp allt som föräldrarna slitit för. Systern har i sin tur hittat kärleken i turkiske Özgur, ”en banktjänsteman med humor och svettiga fötter” – en kärlek som kanske inte är så märkvärdig i andras ögon, men som är stor och omtumlande i hennes.
Det här är en sympatisk föreställning med många roliga scener, till exempel replikväxlingen på ett chattforum där holländska imamer, empatiska medsystrar och allehanda sluskar säger sitt i en mångstämmig raplåt med fräck rytm. Och allt som oftast är det fullt ös på scenen.
Alla möts i köket
Estnisk samtidsteater är ett tema under årets Teatersommar med en handfull produktioner på programmet. Bland dem finns den finländsk-estniska samproduktionen Köök (”kök”), som i höst bland annat kan ses på Esbo stadsteater.
I Andres Noormets prisbelönta föreställning ska ett litet skamfilat rum rustas upp av ett arbetslag bestående en kvinna och tre män (Anneli Rahkema, Peeter Rästäs, Antti Mankonen, Hannu Salminen).
Det målas, borras, fixas. Svordomar på båda språken haglar tätt, irriterade gester och miner bildar ett stycke grov och underhållande slapstickteater med buskisinslag. Igenkännande skratt hörs i publiken när de egotrippade gubbarna gnabbas, fräser och slåss om ett stycke svartkorv eller när sladdar bildar hårt bevakade gränser som skiljer kropp från kropp, est från finne, i det minimala utrymmet. Fientligheten mellan de två nationaliteterna kryper fram alltmedan rör ska kopplas samman och lister målas. Samtidigt leker man med de båda kulturernas nästan mytiska relation till arbete.
I en liten fönsterglugg skymtar vita moln mot en kornblå himmel. Snart byts den idylliska bilden ut mot ett vidunderligt oväder. Något är på gång, ja, jordens undergång verkar närma sig.
Men i köket är allting tryggt och bonat med randiga trasmattor på golvet och blommiga gardiner som fladdrar i fönstret. Spriten är finländsk eller estnisk, verktygen och metoderna bekanta, könsrollerna intakta.
Med några penseldrag förvandlar Peeter Rästäs den finländska flaggan till en svastika. När muslimska böneutrop bryter in råkar personerna i panik – med ens står det klart att det inte bara handlar om nazismen i Estlands och Finlands historia, utan också om en främlingsfientlig samtid.
Enkelt och effektivt förmedlar den lilla föreställningen brödrafolkens gemensamma rädsla, och dess ohyggliga potential. Att allt som är annorlunda så småningom stängs ut ur stugan Europa.