Mörkare och snäppet starkare apfasoner
Den senaste Apornas planet-filmen är en kvalitetsproduktion där varken karaktärsskildringen eller dramat hamnar i skuggan av effektsmaskineriet, tycker Krister Uggeldahl.
Regi: Matt Reeves. Manus: Mark Bomback, Rick Jaffa m.fl. Foto: Michael Seresin. I rollerna: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell. I 3D och 2D.
Vitsord:
När Apornas planet i slutet av 1960-talet såg dagens ljus (eller rättare sagt nattens mörker) gav det upphov till ett ramaskri. Det här var ju en tid när de medborgerliga rättigheterna – svart kontra vit och allting däremellan – debatterades även i övrigt.
Tim Burtons remake från 2001 mottogs däremot med en gäspning, kanske för att filmen i fråga var en av regissörens blekaste. Betydligt bättre gick det för Rupert Wyatts Apornasplanet: (r)Evolution (2011), en dramatiskt välunderbyggd sak där apsläktet stod i centrum för en serie suspekta medicinska experiment.
Tanken var att ta fram ett botemedel mot alzheimer men i stället gav man skjuts åt ett virus som utplånade en stor del av mänskligheten. Just det, ja. Tio år har nu gått och under tiden har primaten Caesar och hans artfränder byggt upp ett helt eget samhälle, en regelrätt civilisation med därtill hörande maktstrukturer.
Men det är förstås endast en tidsfråga innan de tvåbenta småkusinerna knackar på i skogsriket. Det är fråga om arbetare från det närliggande dammbygget, en ödesfråga för downtown San Francisco och dess invånare. Jason Clarkes ingenjör är den mest sympatiska av dessa men inte överraskande ingår det i laguppställningen också rötägg.
Samma med aporna. Där Caesar (med en röst och ett rörelsemönster hämtat från CGI-jätten Andy Serkis), den kloka och karismatiska ledargestalten, tror på fredlig samexistens förespråkar höken Koba krig och ond bråd död.
Apornas planet anno 1968 fick som bekant ett flertal uppföljare, de flesta av dessa rätt risiga. Men när Matt Reeves (Cloverfield, Let Me In) i Apornas planet: Uppgörelsen (Dawn of the Planet of the Apes) plockar upp stafettpinnen är det fråga om en kvalitetsproduktion som ingalunda nöjer sig med att kopiera den tre år gamla ”originalfilmen”.
Där var det ju mänskligheten och dess maktfullkomlighet samt moraliska dilemman som stod i fokus. Nu balanserar man på ett helt annat plan, inte sällan med ”apfasonerna” som utslagsgivande.
Att allt detta är iscensatt med en närmast häpnadsväckande teknisk briljans (motion capture heter tekniken) är en sak. En helt annan är att karaktärsskildringen och dramat sällan eller aldrig hamnar i skuggan av effektmaskineriet.
Mycket av styrkan i filmen ligger i det allegoriska (läs djupt tragiska). Här har vi en uppsättning schimpanser, orangutanger och gorillor som anammat många av de finaste mänskliga kvaliteterna men som – presenterade med en potentiell hotbild – går in för de mest primitiva av lösningar.
Resultatet är ett smutsigt, nedrigt krig (med drag av inbördeskrig) där Michael Jacksons bästis Bubbles och det klassiska Högholmenkotteriet inte har mycket att skaffa. Här var det mera integritet, mera mörker, mera desperation.
Till det kommer en bredsida hjärta och solidaritet som bidrar till den humanistiska undertonen i filmen. Ändå är det nog aporna på hästryggen, i full stridsmundering, som gör det starkaste intrycket. Det brukar bli så.