Internet är sig inte likt efter NSA
"Vi måste samla in alla data", lär den amerikanska generalen Keith Alexander ha sagt när han tog över som chef för underrättelseorganisationen NSA år 2005. Knappt tio år senare visade läckan Edward Snowden hur väl NSA lyckats uppnå sina mål.
Internet
Glenn Greenwald, tidigare journalist för The Guardian, var den första som skrev om dokumenten som Snowden läckte i juni 2013. I boken No place to hide berättar Greenwald historien om hur det gick till när han först blev kontaktad av Snowden och hur de två tillsammans med dokumentärfilmaren Laura Poitras planerade publiceringen av materialet.
No place to hide är till hälften spiondrama och till hälften en presentation av materialet som Snowden läckte. I början av boken går Greenwald i detalj igenom hur han mötte Snowden. Det visar sig att Snowdens läcka egentligen kanske skulle ha utspelat sig ett halvt år tidigare. Snowden försökte nämligen kontakta Greenwald i flera månader. Problemet var att Snowden krävde att Greenwald skulle skriva tillbaka genom att skydda sin e-post med krypteringsprogrammet PGP. Greenwald, liksom de flesta journalister, begrep inte ett jota av kryptering, och sköt upp sitt svar så länge att Snowden till slut kontaktade honom via Poitras.
Snowdens försiktighet är en bra indikator på hur omfattande NSA:s övervakning är. Miljarder och åter miljarder telefonsamtal, e-postmeddelanden, chattloggar och sms registreras av NSA dagligen. Greenwald sammanfattar nyhetsrapporteringen om NSA och påminner läsaren om hur organisationens övervakning verkligen sker på alla tänkbara nivåer. Uppgifterna tål att sammanfattas även här.
För det första insamlar NSA data direkt från de kablar som utgör internets infrastruktur. Underrättelseorganisationen installerar dessutom hemlig spionhårdvara i de routrar som kopplar oss till nätet hemma och som alla personer med ett traditionellt internetabonnemang har liggande under soffan. Enligt Greenwald är ett företag som får spionvara installerad i sina routrar hårdvarujätten Cisco.
För det andra samarbetar NSA med stora dataföretag såsom Facebook, Windows, Apple, Yahoo och Google. Med begränsningar som inte utgör mer än en tom formalitet får NSA med mandat från den hemliga FISA-domstolen samla in data i stora partier direkt från de här företagen, utan att redogöra vem man snokar på och i vilket syfte. Dessutom utnyttjar NSA ett antal andra metoder, såsom direkt dataintrång.
Summan av all denna övervakning är enligt Greenwald att NSA har tillgång till ungefär 75 procent av all internettrafik som passerar USA plus en stor del av alla världens telefonsamtal och sms. Då skall man också minnas att stora delar av världens internettrafik går till eller genom USA, där flera viktiga nätbolag såsom Facebook och Google har sina största serverhallar. Dessutom har NSA tillgång till kopiösa mängder data som insamlas genom ett brett nätverk av motsvarande organisationer i andra länder.
Vissa nya detaljer har avslöjats sedan Greenwalds bok utgavs i maj, medan andra uppgifter offentliggjordes först i boken. The Washington Post visade till exempel i början av juli en del av materialet som NSA samlat in från privatpersoner. I nio fall av tio var personerna vars Facebook-bilder, privata chattloggar, sms och telefonsamtal NSA lagrat inte egentliga måltavlor, utan deras data hade samlats in helt godtyckligt. En annan uppföljning på materialet visade att NSA samlat in uppgifter på människor som gjort Googlesökningar om Tor-nätverket eller besökt diskussioner om operativsystemet Linux. Med så vaga kriterier borde så gott som alla Hufvudstadsbladets teknikintresserade läsare övervakas.
Trots att NSA-affären kommer att uppdateras fortgående ett bra tag framöver gör Greenwald den stora bilden glasklar: Ökända historiska övervakningsorganisationer som Stasi ser ut som amatörer jämförda med NSA.
Greenwald jämför övervakningen som NSA bedriver med Jeremy Benthams idé om det panoptiska fängelset, tolkad av den franska filosofen Michel Foucault. I fängelset befinner sig alla celler kring ett vakttorn i mitten av byggnaden. Vakterna ser allt fångarna gör, men fångarna ser inte vakterna. Eftersom fångarna aldrig vet om vakterna ser på dem, börjar de bete sig som om de konstant vore övervakade.
De här filosofiska utvikningarna kommer mot slutet av boken och känns emellanåt lite forcerade. Tanken om en allseende storebror stämmer förstås bra in på fakta som Snowden avslöjat om NSA. Organisationen övervakar verkligen alla. En färsk studie visar också att många internetanvändare börjat censurera sina egna sökningar då de insett att de övervakas.
De som i dag spanar över oss från mitten av det panoptiska fängelset är företagen och institutionerna som insamlar alla data som vi konstant producerar i vår vardag – men å andra sidan går ju mycket av tillvaron på internet ut på konstant självexponering. Vårt beteende på nätet styrs då främst av blicken från den udda massan på sociala medier. Närvaron av vänner och bekanta som följer oss på sociala medier uppmanar oss att hela tiden uppdatera information om oss själva, vilket förstås spelar NSA i händerna. Vi vet att vi övervakas men antingen vill vi eller kan vi inte bry oss om det. Alltför många sociala sammanhang är redan inlåsta i sociala medier för att en massflykt från dem skulle vara aktuell.
Greenwalds bok konfronterar till slut läsaren med den kanske viktigaste frågan som följt ur NSA-skandalen: vad är internet i dag? Som Greenwald påpekar är underrättelseorganisationen inte den enda gruppen som kan övervaka på nätet. När nätets infrastruktur och alla centrala tjänster väl öppnas för hämningslös övervakning, ja då är internet sig inte mera likt. Övervakningen blir satt i system och allt svårare att råda bot på.
NSA-skandalen krossade myten om ett fritt och jämlikt internet. I dag vet de flesta tack vare Edward Snowden att nätet skapat en ny hierarki. Alla data insamlas verkligen och det är de som samlar in dem som har makten över oss andra.
Mikael Brunila
Skribenten är frilansjournalist och HBL-medarbetare.