Musikrecension: Skickligt och välskrivet i Kimito
Öppningskonsert i Kimito kyrka. Beethoven, Ligeti, Sallinen (uruppf.), Ysaÿe, Mozart. Sonja Korkeala, Katinka Korkeala, Ingolf Turban, violin, Valeria Resjan, piano, Philharmonic Wind Players Berlin.
På femton år har Kimitoöns musikfestspel etablerat sig som en intressant musikfestival i den Åboländska skärgården med tillgång till några av de vackraste tänkbara konsertställena, bland annat de medeltida kyrkorna i Sagu och Kimito. När programmet som planerats av violinisterna, tvillingsystrarna Katinka och Sonja Korkeala, år efter år dessutom tycks hålla hög standard – en kombination av älskade kammarmusikstycken och mindre kända pärlor – är ett besök en given höjdpunkt.
Ett nytt verk har fått plats också på årets program: Aulis Sallinens (f. 1935) sjätte stråkkvartett, hans första verk i genren på trettio år, som hördes under öppningskonserten i tisdags. Om Sallinen en gång i tiden stämplades som konservativ av musiklivets bullrigaste wannabe-avantgardister, tycks tiden nu vara mogen för hans lättillgängliga och ytterst kompetent skrivna musik.
Mikko Heiniö har pekat ut några kännetecknande drag i Sallinens musik, bland annat en stark tonal prägel, simpla tematiska motiv, klarhet i formen och framför allt en frekvent användning av repetition. Alla dessa går igen i sjätte stråkkvartetten. Styckets kanske intressantaste egenskap gäller ändå formen: det tresatsiga stycket börjar som en duo mellan violinistsystrarna, i andra satsen kommer altviolinen in och först i tredje satsen är kvartetten komplett. Personligen fascineras jag kanske mest av duopartiet: tonslingorna som violinerna väver fram är enkla och står i ett fint kontrapunktiskt förhållande till varandra. Den här musiken hör till den finaste violinduomusik som skrivits, fyllig och välklingande. Mot slutet får musiken starkare franska drag och i finalen känns till och med Ravel eller Chausson av.
Saken blev på inget vis värre av att verket fick ett gediget framförande. Violintonen hos systrarna Korkeala är ledig och otvungen, altviolinisten Harolf Schlightig och cellisten Samuli Peltonen är likaså beundransvärt musikaliska.
Av övriga musiker lyfter jag gärna fram ryskfödda, sedermera i Åbo bosatta pianisten Valeria Resjan som alltjämt tycks höra till det finländska musiklivets välbevarade hemligheter, trots att hon ofta hörts till exempel i Kuhmo och aldrig gjort en besviken. I Mozarts kvintett för piano och blåsare K 452 spelade hon typiskt rytmiskt och välartikulerat. Pianostämman i Beethovens första violinsonat op. 12 nr 1 tolkade hon också med finess.
Tyske violinisten Ingolf Turban var också skicklig, men hans Beethoven var onödigt romantisk för min smak (stor dramatik, stora kontraster, nästan som om man spelade Brahms) och tolkningen av mästerviolinisten Ysaÿes härliga fjärde soloviolinsonat kändes lite för mekanisk.
Philharmonic Wind Players Berlin (Egor Egorkin, flöjt, Christoph Hartmann, oboe, Ishay Lantner, klarinett, Félix Dervaux, valthorn och Sophie Dartigalongue, fagott) spelade mestadels skickligt om än inte prickfritt i Mozart. Ligetis Sex bagateller (1953) blev däremot som sex karameller. Speciellt läcker var tolkningen av den lätt melankoliska lamentososatsen och Presto ruvido-satsen som påminde om tonsättarens virtuosa pianoetyder. En på allt sätt fin helhet!
Kimitoöns musikfestspel pågår till söndag. Sallinens stråkkvartett framförs också i Hitis kyrka på fredag kl. 17.30. Öppningskonserten hörs i sin helhet i Yle Radio 1 onsdag 16.7 kl. 19.03.