Edith Södergran i rätta dimensioner
Den självklara auktoriteten när det gäller Edith Södergrans liv heter i dag Agneta Rahikainen, fastslår recensenten. Hennes biografi visar den motsägelsefulla Södergran: rik och fattig, dårförklarad och avgudad, vardaglig och genial.
Edith Södergran (1892–1923) var en stor europeisk modernist och en poet med en exceptionell intellektuell kapacitet. Men decennierna efter hon gått ur tiden dominerades tolkningen av hennes liv och diktning av olika dogmatiska agendor, varav åtskilliga var starkt reducerande. Södergran sågs visserligen som en modernistisk föregångare, men ofta även som naiv, halvt galen och ett offer för sjukdom, ensamhet och fattigdom.
Nyare forskning av bland andra Ebba Witt-Brattström och Holger Lillqvist har korrigerat och berikat bilden av Södergrans lyrik, men en genomgripande uppdatering av hennes biografi har saknats. Den traditionella, allmänt utbredda karaktäristiken av, eller myten om, Södergrans liv och öde har dels byggt på felaktigheter och konstruerade ”sanningar”, dels vinklade och övertolkade fakta. Just därför framstår Agneta Rahikainens nyktra och genomsolida levnadsteckning över Södergran som oerhört befriande.
Kampen om Edith är ett slags förlängd biografi, eftersom Rahikainen förutom att ge oss berättelsen om poetens liv, noga analyserar de första decennierna av hennes mytomspunna efterliv, dvs. den särpräglade receptionsperiod under vilken Södergrans lyrik intimt kopplades till hennes ensamhet, fattigdom, kropp, sjukdom, sexualitet och död.
Rahikainens metod
Agneta Rahikainen har behövt gå till källorna. Från arkiven kan man ännu hämta fram en del relevanta sakuppgifter, konstaterar hon, varemot man inte kan lita på andrahandsupplysningar från Gunnar Tideström eller andra. Där Tideström i sin Södergranbiografi från 1949 ibland drog långtgående slutsatser utgående från ett tvivelaktigt källmaterial, är Rahikainen mycket mer konsekvent och försiktig med vad hon för till torgs.
Skillnaden mellan biografin från 1949 och den nyskrivna kan illustreras av de två forskarnas förhållningssätt till Södergrans kärleksliv. Tideström sysselsatte sig ivrig med frågan: Han tyckte att han behövde frammana en faktiskt förekommande älskare för att riktigt kunna förstå det erotiska inslaget i Södergrans dikter – och han lyckades slutligen ”avslöja” den sedermera legendariska Terijokimannen.
Rahikainen föreställer sig att en ung kvinna kan skriva erotiska dikter utan att de (nödvändigtvis) har bakgrund i verkligheten. Hon behöver därför inte konstruera några södergranska kärlekshistorier, utan nämner de olika rykten som Tideström och andra fört fram, och konkluderar att man egentligen ingenting vet om saken, eftersom källmaterialet är alltför osäkert. Samma konklusion kommer hon till i en mängd andra frågor där inget kan verifieras.
Rahikainens metod förefaller på inget sätt ovanlig, men den är det i själva verket om vi jämför med det tillvägagångssätt som traditionellt har dominerat Södergranforskningen. Övertolkningar och lösa antaganden har i Hagar Olssons och Gunnar Tideströms efterföljd förts vidare från generation till generation av Södergrans läsare och uttolkare. Det har således uppstått en omfattande Södergranmytologi, som Rahikainen systematiskt dekonstruerar. I inledningen till biografidelen i Kampen om Edith refereras till de många tårar som fällts över den unga kvinnliga poetens armod, kärlekssorg och lungsot, men, fortsätter Rahikainen, ”nu är det dags att lägga undan näsdukarna och ta sig an det mångförgrenade och svårgripbara flödet som kallas Edith Södergrans liv”.
Europa erhållet
Att följa turerna i Södergrans mångfasetterade livshistoria är emellertid inte helt enkelt, eftersom en stor del av källmaterialet förstörts. Detta blir ett problem genast när Rahikainen skall skriva om poetens barndom, men hon löser dilemmat på ett utmärkt sätt. Barndomskapitlet En svensk flicka i S:t Petersburg blir lika mycket en skildring av den ryska storstaden. Just miljöskildringen, liksom de historiska och kulturhistoriska inslagen ger biografin ett mervärde.
Rahikainens kunskaper om S:t Petersburg, Davos och Raivola är således av stor betydelse för den bild hon tecknar av Södergran. Både S:t Petersburg och Davos lyfts fram som mötesplatser för internationella ideologiska och kulturella strömningar, varför de erbjöd förträffliga villkor för en lärling inom modernismen. Inte ens Raivola var på Södergrans tid så övergivet och perifert som åtskilliga litteratörer har velat ge intrycket av. Uppfattningen om Raivola som en avlägsen håla röjer kanske främst något om iakttagarnas fördomar: ur ett västerländskt perspektiv har man sett orten som en av de sista utposterna mot gränsen till det stora mörka okända Ryssland.
I själva verket var Raivola, mycket tack vare sitt gynnsamma läge vid den mycket trafikerade järnvägen mellan S:t Petersburg (kring sekelskiftet 1900 en av Europas största städer) och Viborg, under långa tider en ganska livlig ort med ett stort antal affärer, många sommargäster och en inte obetydlig sågverksindustri.
Sjuk och frisk
En annan viktig nyansering i Rahikainens bok gäller Södergrans sjukdomsförlopp. Inte sällan har sentimentaliseringen och romantiseringen av hennes ”öde” stulit uppmärksamheten från dikterna.
Det är inte utan relevans att Rahikainen citerar Edgar Allan Poes berömda sentens: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.” Nämns Södergrans namn ser man nästan automatisk för sig den unga, sjuka och döende poeten . Men Rahikainen påvisar att Södergran i relativt långa perioder var i det närmaste frisk och att hon levde längre än de flesta andra med samma diagnos.
”I själva verket var det först det allra sista året Edith Södergran på allvar var dödssjuk i tuberkulos”, fastslår Rahikainen. Att poeten ibland var ganska välmående underbyggs av bildmaterialet; således visar ett fotografi från ca 1913 en tämligen fet Edith Södergran. Men att framställa modernismpionjären som fet ger inte samma aura som att fästa sig vid hennes tuberkulos (en sjukdom med poetiska och andliga konnotationer) och gripande öde.
Det intressanta bildmaterialet i Kampen om Edith understryker för övrigt att Agneta Rahikainen är rätt person att kreera en tidsvarande Södergranbiografi. Hon är inte endast väl insatt i Södergrans liv och skrifter, utan även specialist på de södergranska fotografierna.
Ut ur offerrollen
Rahikainen reviderar bilden av Södergran på många fler punkter än det är möjligt att gå in på här. Rent övergripande kan man säga att hon lyfter den unga poeten ut ur den offerroll som Hagar Olsson, Gunnar Tideström och många andra har fixerat henne i. Det var inte (enbart) synd om Edith Södergran. Den unga kvinna Rahikainen vaskar fram var levnadsglad, intellektuellt nyfiken och humoristisk, förutom att hon länge innehade en, ur Virginia Woolfs perspektiv, idealisk författarposition: ”Hon hade eget rum, egen tid och egna pengar åtminstone fram till 1918.”
För relationen mellan Södergran och Olsson är det inte minst viktigt att notera att Södergran var lika intellektuellt sofistikerad som Olsson (och mer språkkunnig). Att beskriva Södergran som ett naivt, intuitivt naturbarn uttrycker långtifrån hela sanningen. Rahikainen finner ofta anledning att ifrågasätta Hagar Olssons, och i ännu högre grad Gunnar Tideströms Södergranbild. Kritiken är explicit men motiverad och inte historielös. Rahikainen påpekar till exempel att Tideström enbart var en av flera svenska biografer som kring 1950 skrev om kvinnliga författare med ett närgånget fokus på fysisk sjukdom, sexualitet och (verklig eller påstådd) psykisk obalans. Hon påpekar även att Tideström, hur ivrig han än annars var att hitta egna källor, i hög grad endast förde vidare Olssons bild av den fattiga, sjuka och ensamma poeten i det avlägsna Raivola.
Rahikainen medger dessutom att myterna om Södergran inte är rena lögner. Hon var, med ett uttryck lånat av Diktonius en ”paradoxklump”, varför man kanske kommer närmast sanningen genom att beskriva henne med en rad motsatspar:
”Södergran var rik och fattig, världsmedborgare och ensam, dårförklarad och avgudad, sjuk och frisk, berest och enstöring, intuitiv och strategisk, reflekterande och spontan, vardaglig och genial, enkel och komplex, ateist och kristen, antroposof och övermänniska.”
Relativism och auktoritet
Kampen om Edith är en milstolpe i modernismens litteraturhistorieskrivning. Allra sist i boken relaterar Agneta Rahikainen biografiskrivandet till Södergrans lust att bygga lyriska katedraler:
”Också den som vill konstruera en biografi om henne bygger ett slags katedral av de fragmentariska bitarna av hennes liv som går att finna, men jag är rädd för att den katedralen mest liknar Antoni Gaudís La Sagrada Familia. Den blir aldrig färdig, väsentliga bitar fattas.”
Oavsett det relevanta i denna relativistiska syn på biografigenren framstår Agneta Rahikainen nu som den självklara auktoriteten i fråga om Edith Södergrans biografi. Det är henne som kommande decennier av forskare kommer att hänvisa till – och fast hennes biografi i dagens läge ter sig något så när perfekt – så är det henne man en gång i framtiden, när det är dags att teckna en ny bild av Södergran, kommer att ifrågasätta och revoltera emot. På så sätt har Rahikainen rätt – litteraturens historier blir aldrig färdiga.