Dödsmetallens pojkband värmde upp Tuska
Tuskafestivalen visar år efter år att man verkligen bryr sig om musiken mer än teatern omkring – på gott och ont. Med det finns alltid undantag.
För tio år sedan försökte jag på chatboarden Imperiumi.net sporra arrangörerna för Tuskafestivalen att satsa mera på dekor, matkvalite och sidoprogram, men bemötandet av festivalens fans var mördande: “Kyss f*ttan, det är just bra som det är”. Kokt korv och nåt slags pommes frites-röra är fortfarande Tuskas nationalrätt.
Någon utstuderad dekor kan vi också glömma, liksom i Kajsaniemi i tiderna är Södervikens egen inramning just bra som den är. För första gången har man lite stand up som sidoprogram, och förstås den stora attraktionen: autografbordet dit köerna alltid ringlar sig långa.
Tuskas största trumf är och har alltid varit själva musiken och artisterna. Arrangören Jouni Markkanen och gänget kring Finnish Metal Events är lika lyhörda och känsliga år efter år, och lyckas blanda till en ädel kompott av gamla ikoner och nya hungriga band som inte hunnit långt utanför garaget.
På öppningsdagen på fredag var det ex-Panterasångaren Phil Anselmo, brittiska death/grindcore-pionjärerna Carcass och “black metalens boyband” Dimmu Borgir som stod för det historiska och ikoniska, medan hypade Nails (USA) och finska Battle Beast stod fram bland den nya generationens klockringare.
Norska Dimmu Borgir, grundat 1993, kom i den andra generationen av norsk black metal och lämnade kyrkbrännandet och mördandet av bandmedlemmar bakom sig. I stället satsade man cyniskt på utseendet och underhållningsfaktorn både i scendekoren och musiken, och det har burit rätt bra i tjugo år. Men riktigt hela vägen fick bildsnygga sångaren Shagrat inte publiken med sig i fredags, trots pyroteknik och kråmande. Kanske har vi efter Lordi lite sett igenom det fåniga i apokalyptiska överkappor och ansiktsmasker. Kanske var det kollegerna Satyricon (som upptröder på söndag) som drog smartare strået när man dumpade smikent och teatern och bara körde på som ett förbannat hårt rockband.
Shgrat och gitarristen Silenoz ska ändå ha en klapp på de spikbeprydda axlarna, det är lite gulligt att se hur de håller fast vid sin vision. Och vem vet, kör man på tillräckligt länge likadant så kommer världen på andra tunda i kapp en igen, som Nikki Sixx konstaterade om det nya intresset som väcktes för Mötley Crüe för tio år sedan. Just nu däremot känns Dimmu Borgir – liksom fjolårets höjdare, black metalens stora förebild King Diamond – på något från den mörka sidan av månen.
Med det sagt var det inget fel på själva låtarna eller soundet. Dimmus operett i två tydliga akter (plus encore) kändes kanske lite pretentiös, men det var värt att stå och glo en stund. Black metal är alltid värmande och fina låten Gateways (2010) kryddad med syntetiska körer, eld och smällare smakade alldeles bra som avslutning på kvällen och inledning på Tuska 2014.
Lördagens program fortsätter på den tvåfilade vägen av nytt och gammalt. Thrash metalens skatepunkare Anthrax kröner lördagen, och före det ser vi bland andra metalcorens sötnosar Bring Me The Horizon, seriösa svenska Shining och inhemska gothrockarna Beastmilk, som blir den andra artisten någonsin att samma år uppträda på bägge Söderviksfestivalerna Tuska och Flow.
Vilken den första var kan ni gissa i kommentarfältet här nedan.
Rock rock!!