Alice i röra av sagor
Lewis Carrolls barnboksklassiker möter Sagan om ringen och Game of Thrones i en inte helt lyckad dramatisering på Ryhmäteatteri.
Regi och dramatisering: Juha Kukkonen. Scenografi: Janne Siltavuori. Dräkter: Niina Pasanen. Ljus: Tomi Tirranen. Ljud: Jussi Kärkkänen. Musik: Jukka Hannukainen och Jussi Kärkkäinen. Mask: Leila Mäkynen. Slagsmålskoreografi: Oula Kitti. Flygkoreografi: Pasi Warsell och Sanna Warsell. På scenen: Anna-Riikka Rajanen, Aarni Kivinen, Eino Heiskanen, Mikko Penttilä, Juha Pulli, Sirja Sauros, Juha Suihko, Sanna Warsell.
Ryhmäteatteris premiär på Sveaborg 18.6.
Det är en vidunderlig värld som Alice hamnar in i när hon trillar ner i ett kaninhål och landar i Underlandet.
Så också i Ryhmäteatteris uppsättning av Lewis Carrolls omtyckta barnbok från 1865. Anna-Riikka Rajanens Alice – eller Liisa – möter groteska varelser som en grinande katt med ett brett Joker-smil (Mikko Penttilä) och en fet, flummig larv (Juha Suihko) som röker vattenpipa. Hon deltar i flamingokrocket och hamnar i närkamp med en tokig drottning som vill halshugga alla sina undersåtar …
Efter Juha Kukkonens tidigare föreställningar i ravelinen Godt samvete på Sveaborg är förväntningarna på hans Alice i Underlandet höga. Och på pappret finns här flera ingredienser som krävs för fartfylld sommarteater: golvluckor att ramla ner i, teaterrök, en eldsprutande drake, luftakrobatik och pampig scenografi. Problemet är bara att mycket känns väldigt bekant – uppfinningsrikedomen som fanns i Peter Pan och Robin Hoods hjärta har ebbat ut.
Steampunk-miljön med oxiderad metall och en industriell, futuristisk estetik (som man på 1800-talet föreställde sig att framtiden skulle se ut) har använts flitigt i allt från litteratur till teater. Jag hade kanske väntat mig något häftigare av scenografen Janne Siltavuori. Kugghjulen rullar och visaren snurrar på den stora urtavlan för att understryka tidstemat, men annars är scenbilden tam och statisk. Detsamma gäller kostymerna: att en läderkorsett hamnar på Alice när hon förvandlas till någon sorts krigarprinsessa är inte väldigt nytänkande.
Första akten är lös, både när det gäller regi och dramaturgi. Juha Kukkonens dramatisering är ställvis en intertextuell röra där Alice i Underlandet varvas med C. S. Lewis Narnia-böcker, Tolkiens Sagan om ringen, J.M. Barries Peter Pan och tv-serien Game of Thrones. För personer som har Alice nära hjärtat är det här mischmaschet alla gånger inte en trevlig upplevelse.
Det jag ändå gillar är Kukkonens sätt att använda sig av karnevalen – den uppochnervända tillvaron – i språket. Babyspråk, felsägningar, oidiomatiska uttryck blir ett slags språkligt förfall som karakteriserar Underlandet. Här kan djuren visserligen tala, men språkregler ignoreras. Allting är godtyckligt. Tyvärr tar dialogerna tid, och blir ofta tröttsamt tjatiga.
Flicka i fokus
Berättelsen om Alice och hennes äventyr i Underlandet besitter något unikt: I en värld av oordning är det plötsligt en liten flicka som står för ordningen. Hon är länken till läsaren och den som vet att katter egentligen inte kan le, att man inte får straffa någon förrän man dömt, vilket den hemska Hjärter Dam (Sirja Sauros) gärna gör i sitt förvrängda rättssystem.
Men den här sällsynta rollen som Alice har schabblats bort i Ryhmäteatteris version, och ersätts av ett slitet ”barn-söker-far”-motiv. Ja, den galne hattmakaren (Aarni Kivinen) visar sig vara Alices bortsprungna far. Därtill har man klämt in ett klassiskt undergångstema med miljöpolitiska inslag – Underlandet håller på att rämna på grund av miljöförstörelse. Inget av spåren ger däremot någon särskilt insiktsfull ingång till Carrolls saga.
Bäst fungerar andra akten, den har tempo och medryckande scener, till exempel en kul och actionspäckad fajtscen à la Matrix där skådespelarna stannar upp karikerade i slow motion-ögonblick.
Här kommer också några underfundiga samtidsreferenser in. I stället för att straffa den elaka drottningen Hjärter Dam hjärntvättar Alice henne så att hon slutar med sitt för samhället skadliga beteende och öppnar en klinik för sjuka barn. Hjärter Knekt (Eino Heiskanen) efterlyser i sin tur en partner som kan hänge sig åt honom totalt, helt i enlighet med dagens dejtsajt-anda.
Här får man en glimt av hur bra Kukkonen kan vara när han gör sin samtida familjeteater. Men var det egentligen nödvändigt att blanda in stackars Alice i det hela?