Rasande roliga nattliga upptåg
Shakespears en midsommarnattsdröm som utspelar sig i finländska ankdammen. Läs Mats Liljeroos recension av musikalen.
Bearbetning och regi: Bobo Lundén. Kapellmästare: Teddy Granroth. Scenografi: Petri Horttana. Koreografi: Catrine Krusberg. Dräkter: Anna Idman & Carin Knape. I rollerna: Emma-Sara Raunio, Christoffer Westerlund, Jennifer Karlsson, Christer Romberg, Josefine Fri, Oscar Nyholm, Jan Karell, Dan Idman, Tapio Laasonen, Tommy Haakana, Kåre Collin, Kim Snygg, Peppe Krook, Katti Riski, Kennet Lindholm, m.fl. Premiär på Raseborgs sommarteater 19.6.
Scen
Shakespeares pjäser är fulla av sång och musik och formligen ropar på tonsättning. Hur de klingade när det begav sig kan vi bara spekulera om, men så som i år i Raseborg har den store bardens populäraste komedi, En midsommarnattsdröm, aldrig klingat förr.
Och aldrig spelats heller, för den delen. Detta är en för den lokala topografin skräddarsydd musikalversion och att den utföll så utomordentligt väl har vi dels den enorma shakespeareska universaliteten, dels Bobo Lundéns fyndiga adaption att tacka för.
Utan att tumma desto mer på grundintrigen har Lundén planterat storyn i dagens Västnyland. Hertigen av Aten, Theseus, är en representant för den mer odrägliga sortens finlandssvenskar, Thusse von Pipping, och orsaken till att polaren Egeus inte vill se dottern Hermia vid altaret med Lysander är att den sistnämnde råkar vara finskspråkig.
En inte helt obekant språk- och kulturkonflikt, med andra ord, och den stundtals rätt unkna ankdammsmentaliteten illustrerades scenografimässigt festligt av en pool med hundratals gula plastankor, där även filuren Puck understundom tog sig ett svanhopp.
Lundéns rasande roliga manus kryllar av smart interfolierade aktualiteter, intertextuella hänvisningar och insideskämt och tilltaget att låta Lysander delvis tala finska fungerade som smort, även om det onekligen hade känts mer trovärdigt med en tvättäkta finne i rollen.
Frjediga Raseborgsveteraner
En skojig idé var att låta originalets hantverkare, som repeterar sitt skådespel i skådespelet till tonerna av Peps Perssons Oh Boy, göras av fem frejdiga Raseborgsveteraner. Vi noterar framför allt Dan Idmans koleriske regissör – gestaltad med, får man förmoda, en rejäl dos självironi – samt Tapio Laasonen, som förvaltade åsnehuvudet med den äran.
De fantasifullt utstyrda alverna, med präktigt grälande Oberon och Titania i spetsen, skilde sig i sin tur sist och slutligen föga från den dödliga parallellvärlden, som den lika energiska som dråpliga Puck (Jan Karell) med växlande framgång konfronterade.
Och visst var det smått genialt att låta de nattliga upptågen ackompanjeras av företrädesvis rikssvensk 70–90-talspop – stiltroget förverkligad av Teddy Granroth och hans kvartett – typ Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna?, Gyllene tiders När vi två blir en samt landsplågan Ooa hela natten, för att nämna bara några exempel. I andra aktens stora sångarbatalj står goddagspilten Demetrius givetvis för den svenska biten, medan Lysander kontrar med bland annat Pelle Miljoonas Tahdon rakastella sinua.
Och vilken sång sedan! Alla inblandade, däribland Jennifer Karlsson (Helena), gör ett gediget jobb, men en speciell eloge går ändå till Christer Romberg (Lysander) och Emma-Sara Raunio (Titania) för de proffsigaste vokalinsatser jag någonsin hört på en sommarteaterscen. Och visst fick vi även ett kortkort smakprov på den mest berömda midsommarnattsmusiken någonsin – Mendelssohns.