Viirus dansar fram kroppens minnen
Memories for life bjuder på minnen som ristats in i gamla kroppar, mer sällan i stenmonument.
Idé och regi: Maria Lundström. Koreografi: Lenka Vagnerová. Dramaturg: Christoffer Mellgren. Musik: Robert Kock. Kostym: Tyra Therman. Ljus: Andrea Violato. Scenografi: Viviana Rella. Ljud: Björn Karlsson. Teknik: Nicke von Weissenberg. Producent: Matilda Sundström. På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Tilde Knudsen, Radoslav Piovarci, Helena Pruuli, Oskar Pöysti, Jessica Raita.
Finlandspremiär 6.6 på Hangö Teaterträff.
Alla minns väl krigets hjältar – kungar, fältherrar och presidenter. Dem vi läser om i historieböckerna, dem vars namn plitas ner på minnesmärken och memoreras i sten.
Men vem minns dem som stannar hemma? Frun som inväntar sin man, barnet som längtar efter sin pappa. Viirus nya föreställning Memories for life handlar om just dem, de små människorna i historiens virvelvind.
Maria Lundström har skapat ett rätt snillrikt koncept som utnyttjar sameuropeiska upplevelser: dels eposet Odysséen, ett av våra äldsta europeiska litterära verk, dels modern europeisk historia dit framför allt två förödande världskrig hör. Och så ett allmänmänskligt tema, nämligen åldrandet och våndan av att iaktta sig själv bli gammal.
Genom dans och musik skapas starka scener och stämningar. Jessica Raita förvandlas till en modern Penelope som klandrande sjunger till sin Odysseus, en soldat ute på irrfärder, i en scen som ger gåshud.
Föreställningen är skapad inom ramen för det europeiska teaterprojektet Meeting the Odyssey. Ensemblen, som består av skådespelare från olika europeiska teatrar, fungerar väl ihop, något som blir särskilt uppenbart i Lena Vagnerovás noga komponerade gruppkoreografier.
Den tjeckiska koreografen varvar sköna linjer med ett slags fulhet – kramper, skakningar, krökta ryggar. Allt det där vi associerar med ålderdom, förfall och avsaknad av kontroll över kropp. Man kan inte se sig mätt på Tilde Knudsen som gestaltar all den här smärtan i varje liten sena och muskel. Tilde Knudsen och Maria Ahlroth ses i ett par oerhört ömma scener som blottar skörhet, både hos den unga och den gamla människan.
Starka minnen
Ofta är skådeplatsen ett äldreboende. En skötare (Oskar Pöysti) serverar kaffe och småpratar med en gammal dam (Helena Pruuli) som minns havet och måsarna. Radoslav Piovarcis rullstolsbundna man kastas tillbaka till kriget där han attackeras av minnen försedda med huggtänder och klor.
Med värme och humor porträtterar Viktor Idman en gammal man som sitter vid radion och jammar, reser sig och bjuder upp sin partner till nostalgisk dans. Ett gemensamt liv vecklas fram i några bilder av familjelivets ceremonier: bröllop, dop och begravning.
Ofta är det musiken som först lyckas krypa under huden på en. Robert Kock har skapat ett oerhört känslosamt soundtrack med jazzig sång, folkvisa och mäktiga popballader.
Scenen där Pöystis skötare talar om för sin patient att hon är den vackraste flickan han någonsin sett på en handfull olika språk är ett berörande ögonblick där ord får tyngd, men överlag är texten den svaga länken i föreställningen. Talscenerna blir därför inte lika precisa som den fysiska teatern. Liv-död-tematiken blir ibland övertydlig, som i scenen där patienten och skötaren frågar sig varför man lever och dör.
Men många bitar i föreställningen imponerar och berör. Scenens färgvärld med urblekta, brutna toner fortsätter i Tyra Thermans vackert detaljerade kostymer, där en plisserad kjol eller en vadlång kavaj blir effektiva tidsmarkörer.
Framför allt finns här en ensemble som ger sig hän och smidigt arbetar som en enhetlig kropp på scenen. Memories for life bjuder på minnen som finns i berättelser, i familjealbum, som ristats in i gamla kroppar, mer sällan i stenmonument.