Teaterrecension: Rövare över generationsgränserna
Redan på premiären slås man av hur välintegrerade karaktärerna är i Finns sommarteaters uppsättning av Ronja Rövardotter.
Dramatisering: Magnus Lindman. Regi: Mika Fagerudd. Scenografi: Lars Idman. Dräkter: Lars Idman och Sussy Räihä. Musik: Peter Adolfsson. Sånginstudering: Annika Blomqvist. Musikinspelning: Robi de Godzinsky. Koreografi: Anne Pihlström. På scen: Thomas Silén, Tipi Olander, Matilda Vaenerberg, Stig Edsvik, Kim Sederlöf, Catarina Diehl, Christian Kråkström, Victor Suhonen, Konrad Simonenko, Jonna Stenman, Laura Ukkonen, Charlotta Ahonen, Tova Biese, Matilda Hertzberg, Ellen Wikholm, Ines Hämäläinen, Ella Stenman, Anna Sundell. Premiär på Finns sommarteater 5.6.
Ronja Rövardotters förutsägbarhet är både berättelsens styrka och svaghet. När man ser pjäsen i dramatisering av Magnus Lindman förstärks det här draget, rollernas innehåll och utformning blir tydligare på bekostnad av Astrid Lindgrens språkliga nyansering och spänst. Framförd på scen stiger relationerna mellan familjemedlemmarna fram, spänningen mellan makar och generationer blir pjäsens dramatiska nerv.
Skalle-Per, underbart utförd av en lagom kutryggad och luvklädd Stig Edsvik, får äran att komma med öppningsrepliken: ”Kom med in så får ni se hur det går till i Mattisborgen.” Samme Skalle-Per avslutar kvällen med att ange den fortsatta riktningen till Ronja (Matilda Vaenerberg): ”Då när den dagen kommer, då hittar du.”
Under senare år har Finns sommarteater gjort stora framsteg. Skådespelarna sjunger själva och skådespelarprestationerna håller jämn nivå. Matilda Vaenerbergs Ronja har precis rätt delar trots och ängslan och Christian Kråkströms Birk kommer inte långt efter med den uppnosighet som krävs för att kunna göra sig gällande och som ändå antyder att han kanske inte är så säker, när allt kommer omkring. Här visas också provbitar ur äktenskapets terrorbalans mellan att stå upp för de värderingar man inte kan rucka på, när Lovis (Tipi Olander) sätter Mattis (Thomas Silén) på plats, och att kunna ge efter för det allmänna bästa på bekostnad av egna intressen och åsikter, när Mattis ödmjukt ber Ronja och Birk komma tillbaka till Mattisborgen.
Redan på premiären slås man av hur välintegrerade rollernas karaktärer och tonfall är i Vaenerbergs och Kråkströms kroppsspråk och gestik. Två grupper som görs av samma sammansättning barn, grådvärgarna och rumpnissarna (Anna Sundell, Ella Stenman och Ines Hämäläinen) är också värda en eloge för sin glatt skvattrande, emellanåt försiktigt hotfulla samstämmighet.
Årets scenografi i utförande av Lars Idman är grundligt gjord och uttänkt. Åskådligt och enkelt ger den utrymme för en borg med helvetesgap, och öppnar mot vildvittrornas, grådvärgarnas och rumpnissarnas olika tillhåll, skogen ”utanför”. Färgskalan i brunt och grått, som går igen i dräkterna för tankarna till de mörka underströmmar som finns i så många av Lindgrens berättelser, också i Ronja Rövardotter, men här mera som antydningar och stickspår mot det lyckliga slutet.