Filmrecension: Snäll och präktig björnfilm
Animation. Regi: Christian Ryltenius. Längd: 1.06. Barntillåten.
Vitsord:
Bamse är en ytterst rikssvensk företeelse. Världens snällaste och modigaste – och stärkt av dunderhonung även starkaste – tecknade björn vill inget annat än att leva i frid med sina närmaste. ”Om man är snäll mot de dumma blir de också snälla”, är hans devis.
Som barn gillade jag aldrig Bamses hygglighet och humorlöshet (Rasmus Nalle, den danska konkurrenten som var ännu tristare, läste jag av någon orsak). I dag är jag lite road av Rune Andréassons 70-talsoriginal där skurken är ärkekapitalisten Krösus Sork, droger provas och allt andas proggigt folkhem och socialdemokrati.
Nu har Bamse fått en egen långfilm, Bamse och tjuvstaden, som redan blivit en kassasuccé i Sverige. Animationen är fint gjord: handritad, klassisk och ser ut som direkt ur serietidningarna, med extra skuggor i landskapen som är fina, lummiga och djungellika, gjorda i Taiwan. Karaktärerna har fått egna röster i stället för att allt återges med en enda berättarröst, vilket har glatt de svenska kritikerna. (I Helsingfors visas filmen med svenskt och finskt tal.) Ändå återberättas ovanligt långa partier för en tecknad film.
Den klassiska äventyrsintrigen är jämntjock och lite tråkig – de bekanta figurernas personlighetsdrag utnyttjas inte och trots att filmen är den första långfilmen känns den oerhört bekant. Tyvärr är Krösus Sork borta (antagligen för att sådana bovar kallas hjältar i dag) och nu är det Reinard Räv som vill väcka liv i alla skurkar som blivit snälla genom att umgås för mycket med Bamse. Han lurar i dem att Bamse sagt ”en gång skurk, alltid skurk” och då blir Vargen, piraterna och de andra så sårade att de återgår till att vara tågrånare i stället för bagare och andra mönstermedborgare. Hela rövarpacket flyttar till Tjuvstaden, där Reinard Räv kröner sig till kung och i en skrämmande, ganska så Hobbit-inspirerad scen, krossar han nästan Bamse, Lille Skutt och Skalman under ett stenblock på ett utstuderat sätt. Lyckligtvis hjälper Nallemaja sin gamle far och slutet är gott.
En alldeles hygglig film för vänner av Bamse, stora som små – andra kan lugnt stanna hemma. En svensk animationsfilm i det kompakta amerikanska utbudet är alltid välkommen (även om både Alfons Åberg och Emil också nått våra biodukar – och är bättre). Jag önskar att jag gillade den mera men den är för tam.