Recension: Unga bohemer i Helsingfors
I Konstuniversitetets studenters egen produktion av La Bohème påminner Café Momus förvånansvärt mycket om McDonalds.
Regi Ville Saukkonen, dirigent Jackie Shin, scenografi Tinde Lappalainen, ljus Riikka Karjalainen, videoprojicering Ilmari Paananen, kostymer Pia Lasonen, koreografi Laura Lehtinen, make-up Annukka Ollila. Solister, kör och orkester: Studerande vid Konstuniversitetet. Musikhuset, Sonore 30.5.
Puccinis La Bohème är ett av operalitteraturens mest älskade verk med ett ytterst välskrivet partitur, som effektfullt och emotionellt illustrerar skeendena i historien om ett ungt par som förenas av kärlek men skiljs åt av döden.
Synopsis för de fyra akterna i Konstuniversitetets studerandes egen produktion är ovanligt sparsamt sammanfattat. Akt 1, källaren: Utan pengar är livet svårt. Konst, vänskap, kärlek. Akt 2, julafton: Är kärleken ett spel? Köp, konsumera, njut. Akt 3, en bakgata: Svartsjukan är giftig. Smärta, hat, separation. Akt 4, vår: Jag älskar dig.
Samma strama hållning går igen i regissören Ville Saukkonens, scenografen Tinde Lappalainens och ljussättaren Riikka Karjalainens i sig stiliga scenarbete. Regin för tankarna till tidigare Saukkonenproduktioner och vid fler än ett tillfälle får jag känslan av att man lagt ner mera möda på de roliga detaljerna än en gripande personregi (var finns gnistorna mellan Mimi och Rodolfo?). Föreställningen känns alltså tidvis lite vek och man undrar om man i samma veva borde ha gått till större överdrifter om man nu skall modernisera och spetsa till? Visuellt är föreställningen som mest tilltalande i andra akten med en ståtlig koreografi av Laura Lehtinen och snygga insatser av de fyra dansarna.
Det finns en orsak till att så få 25-åringar axlar rollerna i ett verk som La Bohème – rollerna är tunga och kräver en hel del röstmässigt. Även om kläderna var väl stora för nästan hela ensemblen, gjorde alla sångare i sig lovvärda insatser på premiären i fredags.
Rodolfos alias Mikko Heimovaaras höga toner klingar präktigt när han sjunger forte, Ghislaine Dionne gör en skön Mimi. Minst lika fin är Musetta gjord av den skönsjungande Emili Losier, som burit huvudansvaret för hela produktionen.
Markus Suihkonen gör en synnerligen smak- och inlevelsefull tolkning av Colline som i den här produktionen fått bli gatukonstnär. De övriga i kamratgänget, Jani Kyllönen, Kristian Lindroos och Samuli Taskinen, gör likaså fina insatser i sina respektive roller.
Dirigenten Jackie Shin anslår för det mesta rätt rappa tempi och den välspelande studentorkestern bjuder tidvis på både skönt smekande nyanser och alerta accenter.
Det säger något om satsningens popularitet att alla platser till de tre gratisföreställningarna redan är bokade. Till de två återstående föreställningarna i kväll och på måndag delas ströplatser ut vid dörren.