Musikrecension: Utstuderade klanger
Att förstå sig på Paavo Heininen och hans musik har aldrig verkat helt lätt. Emerituskompositionsprofessorn har inte bara verkat invecklad utan till och med knoppisk och speciellt humorn har tett sig både intelligent och underfundig.
Dir. Petri Komulainen. Sol. Jan Lehtola, orgel. Stravinsky: Symfonier, Heininen: Orgelkonsert. Tempelplatsens kyrka 27.5.
En som blivit klok på Heininens (f. 1938) musik är organisten Jan Lehtola som bland annat spelat in orgelproduktionen i sin helhet på cd. Den nu uruppförda konserten för orgel och blåsorkester, Aiolos opus 131, är resultatet av ett långt samarbete mellan Heininen och Lehtola. Enligt tonsättaren kan konserten också ses som en kulmination i hans period av kompositioner för bleckblåsare.
Om Heininens orgelverk hittills har utgått ifrån liturgiska teman, en färgernas och bildernas impressionism, fingerfärdighet och virtuositet, betonas alla dessa kvaliteter och många fler i orgelkonserten. De nio satserna har fått namn som syftar i olika riktningar (Stasis, Toccata/Valse, Flumen, Moto perpetuo, Largo appassionato, Capriccioso/Drammatico och så vidare), titlar som i de flesta fallen öppnar sig åtminstone på något plan för den vane musiklyssnaren om än inte för gemene man.
Det intressanta är hur tonsättarens aptit bara tycks ha vuxit under kompositionsarbetets gång och hur de fem senare satserna tillsammans är dubbelt så långa som de fyra första. Samtidigt känns de senare satserna mer gedigna och mindre flummiga än de förra.
Klangvärlden som Heininen utvecklar är utsökt utstuderad liksom balansen mellan instrumenten. Det råder inget tvivel om att orgeln innehar huvudrollen, men aldrig någonsin kör den över orkestern, snarare för de två en dialog med små självständiga melodislingor, rytmiska stötar och ett och annat ackord som växer fram. Ingenting är så dramatiskt som man väntar sig, men kanske just därför fascinerar verket.
Några av de finaste klangliga kombinationerna byggs upp i de sista satserna, Passacaglia, Corale och Allegro con fuoco, där klangfärgen hela tiden utvecklas.
Jan Lehtola som så sent som i mars beskrev Heininens musik som omöjlig att spela (HBL 13.3) hanterar den mäkta svåra solostämman med bravur. Petri Komulainen håller den välspelande blåsorkestern i sitt handfasta grepp och Stravinskys charmiga Symfonier blev en angenäm aptitretare.
Gardets musikkår hör till det bästa som kommit från Försvarsmakten och när orkesterns långvariga valthornist, kapten Ari Pitkänen efter konserten avtackas för ett över trettioårigt värv är det en nog så viktig påminnelse om vikten av att ha livskraftiga militärmusikorkestrar i vårt land också i framtiden. Titta bara på hur vederhäftigt den här orkestern sköter sin uppgift.