Fniss och viktiga frågor
Liisa Risu och Liisa Pentti jammar loss och samtidigt kvalitetskoreografi.
Koncept, dramaturgi och regi Liisa Pentti, koreografi och dans Liisa Risu, Liisa Pentti, rum och video Vincent Roumagnac, ljud Jouni Tauriainen. Stoa 23.5.
Det är kul att komma till föreställningar och inte alls veta vad man kan vänta sig. Vad gäller Liisas danst Rosas vet man åtminstone vem man ska få se på scenen – koreograferna Liisa Pentti och Liisa Risu.
I vanliga fall är det väl inte politiskt korrekt att tala om damers ålder, men Penttis (f. 1958) och Risus (f. 1966) samarbete kretsar helt och hållet kring detta ämne. En dansare arbetar med sin kropp, och i femtioårsåldern är kroppen inte längre densamma som tidigare. Nationalbalettens ballerinor går i pension vid 44 års ålder. Hur ska man hantera en åldrande dansös och hennes kropp? Tja, man kan ta exempel av de två Liisorna och fundera positivt kring den långa historia en kropp samlat på sig under årens lopp.
Den som väntar sig ett helgjutet dansverk blir kanske besviken. Det här är snarare en fragmentarisk performance, en upplevelse där publiken får chansen att spionera på vad som försiggår bakom kulisserna och i koreografernas skallar. Det snackas om verk man dansat för trettio år sedan och lektioner under studietiden, men fnissas också fnissigt kring klimakteriesvett. Och dansnörderi ingår också – resan går till dem som gjort intryck på Liisorna på 1980-talet, och den som inte vet något om Anna Teresa de Keersmaeker och Bob Fosse får kanske inte lika mycket ut av snacket kring just dem.
Glädje och värme
När de erfarna damerna jammar loss, skapar de samtidigt kvalitetskoreografi. Uppträdandet är ledigt, hela situationen är uppbyggd på ett så familjärt sätt som möjligt – fullt ljus i salen, både video- och ljuddesigner sitter och jobbar vid scenkanten. Jag gillar speciellt Liisa Risus utstrålning, som helt enkelt förmedlar glädje.
En trevligt uppbyggd situation, men en fragmentens högborg utan tydlig form – så får det också vara ibland. Lite mer hade jag kanske väntat mig av video och ljus, nu blev deras insats i helheten väldigt försiktig. Varför inte krydda de långa solodansavsnitten med aningen fler element och lite kommunikation med de andra i arbetsgruppen? När ljudet och dansen verkligen samtalar i Liisa Penttis långa solo på slutet, stiger temperaturen ett par grader.
Som helhet betraktat är Liisas danst Rosas en kul upplevelse, snarare något man kommer att återkomma till i tankarna vid upprepade tillfällen än något man diggar för fullt medan det pågår. Det är nyttigt för konstnärer att öppna dörrar, hitta koncept och sammanhang för att diskutera viktiga frågor och på ett mer personligt plan berätta vad de själva grunnar på. Liisa Pentti och Liisa Risu bjuder modigt på sig själva.