Musikrecension: Varför skulle Birtwistle vara så svår?
Harrison Birtwistles musik är svår att skriva och svår att spela, men månne den inte har kallats svår helt i onödan, undrar Wilhelm Kvist med anledning av RSO:s konsert i onsdags.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Christianne Stotijn, mezzosopran, Simon O’Neill, tenor. Birtwistle, Mahler. Musikhuset 21.5.
Snart 80-årige sir Harrison Birtwistles Earth Dances är ett av 1980-talets maffiga orkesterverk, som senare blivit något av en klassiker med rykte om sig att vara ett svårt stycke. En jämförelse med Stravinskys Våroffer är inte långsökt, både vad gäller tematik och purt musikaliskt material. Medan Våroffer rätt hastigt går från en episod till en annan, formar Birtwistle ändå en mera enhetlig helhet inom ramen för sitt halvtimmen långa verk.
Med Birtwistle har man ofta förknippat egenskaper såsom omutlighet och kompromisslöshet och visst kan man läsa in dessa egenskaper även här. Till exempel är orkestern uppdelad i nästan lika många stämmor som musiker, en effekt som bidrar till en helhet där varje enskilt sandkorn knappast går att urskilja men där helheten imponerar och där man tidvis känner att något stort är i görningen, en känsla som kan vara både förvirrande, oroande och uppfriskande för den som är van att oftast kunna snappa upp åtminstone merparten av de musikaliska skeendena.
Tja, en stor del av Birtwistles musik har kallats svår helt i onödan, kanske är den svår att skriva, svår att spela och stundom svår att lyssna till med sina långa melodiska linjer som Hannu Lintu i programbladet beskriver som irrande och sina fragmentariska rytmiska impulser, som bidrar till ett rastlöst intryck. Dock är upplevelsen nog så belönande.
Om Birtwistle skriver om själva jorden ligger fokus i Gustav Mahlers sångcykel Das Lied von der Erde i högre grad på den lilla människans vandring. Det fascinerande är hur Mahler redan på sin tid använde sig av kinesiska texter, om än i tysk översättning, texter vars poetiska färg tycks avspegla sig i ett mystiskt skimmer över musiken.
I Jordens sånger får tenoren och alten turas om att sjunga solo, men tonsättarens sätt att behandla solostämmorna är ganska orättvist. Medan tenoren super sig full, njuter av livets glädjeämnen och ungdomens behag, får alten behandla livets allvar, speciellt i den sjätte och sista sången Der Abschied (Avskedet) som är lika lång som de fem föregående tillsammans och därmed tillför stycket en ordentlig slagsida.
Nyzeeländske Simon O’Neill är en inspirerad Heldentenor, avskalad och ren, testosteronstinn och entusiastisk. Holländska mezzosopranen Christianne Stotijn tolkade texten inlevelsefullt och utantill och till och med balansen mellan sång och orkester fungerade mestadels bra. RSO:s insats var stark i bägge styckena.