Musikrecension: Popkonceptet ligger i tiden
Allra bäst fungerade Evivakörens popkonsert i sångerna där bandet fick en mera framträdande roll.
Dirigent och arrangör Hanna Kronqvist, regi Lina Teir. Korister som solister. Kulturfabriken Korjaamo 9.5.
Det är knappast en händelse att Akademiska damkören Lyran och Evivakören båda inom loppet av två månader ger var sin konsert med popmusik på Kulturfabriken Korjaamo i Bortre Tölö. Frågan är om de visste om varandras planer och fritt kopierade varandras koncept, med viss variation, eller om det helt enkelt ligger i tiden att våra finlandssvenska körer ska göra nya landvinningar inom popmusikens domäner.
Publiktillströmningen var det inget fel på åtminstone på fredagskvällen (konserten ges i repris i kväll) och den gamla spårvagnshallen med väggar i rödtegel var fylld till bredderna. Konsertplatsens största konkurrensfördel torde vara utskänkningsrättigheterna och den därpå följande avslappnade atmosfären. Korjaamo är alltså en utmärkt mysig konsertlokal, även om alla försök att framföra akustisk musik här nog är dödfödda.
Popmusiken är en genre som står och faller på solisten och här var väl den största skillnaden mellan Evivas och Lyrans satsningar. Medan Lyran hade sverigefinska popsångerskan Anna Järvinen som frontfigur, turades Evivakoristerna om att axla solistrollen. Och tyvärr lyckas Evivakören nu inte uppbåda sådana röster som alla gånger skulle hålla för dessa solonummer. Jag förstår att ett projekt som detta, där körmedlemmarna får små solouppdrag eller får sjunga i ensembleformation, är av oerhörd betydelse för kören för att öka medlemmarnas engagemang och förmåga till ansvarstagande, men om man tänker på det klingande resultatet var soloinsatserna tidvis pinsamt svaga, veka och falska.
Också rytmbehandlingen lämnade en del att önska och efteråt hade jag en känsla av att konserten aldrig riktigt fick luft under vingarna. Den rytmiska svängen infinner sig bara i korta stunder, vilket till en del kan bero på det i sig välspelande bandets (Anna Wilkman, Vicky Österberg, Anna Englund, Saara Passoja) undanskymda roll. Sen kan man förstås undra om alla korister var lika förtrogna med repertoaren och om en del av sångerna gjordes onödigt nätt. Var fanns till exempel rivigheten, raspigheten, ångesten och ilskan som man är van att förknippa med Alanis Morisettes Ironic? I Maija Vilkkumaas Prinsessa jää fanns lite mera av den välgörande rockkänslan.
Evivakören är en kör som fungerar allra bäst när hela kören samverkar till att framställa texten gemensamt. Själv lyssnade jag med stor behållning på till exempel Courtney Jones Weightless och Cajsa-Stina Åkerströms De vackraste orden. Här kändes det också som att dirigenten Hanna Kronqvists arrangemang fungerade bra. Arrangemanget av Kaija Koos Vapaa var likaså välfungerande och framhävde snyggt flerstämmigheten.
Allra bäst fungerade sångerna där bandet fick en mera framträdande roll, till exempel Lisa Nilssons Sången om oss, Lisa Ekdahls Vraket och Eva Dahlgrens Gunga mig och Guldgrävarsång. Sånger som dessa visar på hur mycket det betyder för en kör att få sjunga med stöd av ett instrument eller band och hur svårt det är att sjunga a cappella.
För min del får Eviva gärna fortsätta sjunga pop, även om det finns många andra genrer som också kunde utforskas.