Ingström: Känslor äger rum
I sin nya bok bjuder Pia Ingström på hemgrubbel av det allmänbildande och avslöjande slaget. Nina Dahlbäck recenserar. "Äntligen någon som säger: Att rådda är okej, att städa är också okej. Rentav befriande läsning i inredningsporrens tidevarv."
Essäer
Schildts & Söderströms 2014
Under läsningen av Pia Ingströms Känslor äger rum lyfter jag då och då blicken från boksidan. Jag låter den vandra i rummet, mellan nya ting och ärvda ting, mellan onödigt skräp som jag borde kasta och ovärderligt skräp som jag inte klarar av att kasta.
Det är välstädat, för välstädat.
Pia Ingström, till vardags litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet, skriver klokt och underhållande om rummets olika skikt och roller, om det fysiska rummets ibland ekande tomhet och det levda rummets pulserande energi. Hon driver vänligt med vår förkärlek för yta och allsköns glans (men försvarar den också). Hon sliter för att svara på en grundläggande fråga: Vad är ett hem?
Ja, vad är det som gör just den här trean till mer än en bostad? Inte är det taket och väggarna, städningen och renoveringen, "minst lika mycket handlar det om att nöta, rådda och förfula."
I bokens tre essäer kikar hon in i både hem, stuga och villa. Det är vardagsvoyeurism som blandar skarp humor med djupt allvar.
Landelivets paradoxer
I de två första texterna – "Riktiga hem, riktiga liv" och "Avkopplande betungande" – lutar sig Ingström mot material som samlats in av Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet. Det citeras friskt men det mesta är välfunnet och träffsäkert. Å andra sidan nöjer hon sig inte med SLS-informanterna utan söker också upp andra källor. Bland andra en frånskild pappa berättar hur hemmet genomgår en metamorfos varje gång barnen dyker upp. För läsaren blir det uppenbart att hushåll är något väldigt konkret, något man bokstavligen tar i besittning med lämpliga mängder klibb och kladd.
Bokens intressantaste parti är intervjuerna med två socialarbetare. De får lägga ut om hem som befinner sig på fel sida eländesgränsen, om olycka bortom inredningstidningarnas skyltfönstertillvaro. Fallet Auer blir då det yttersta exemplet på sönderfallets tragedi.
I den andra essän flyttas fokus från hemmet till stugan, villan, skären, landet – platsen där man kan vara "den människa man önskar vara fast vintern och vardagen hindrar en under största delen av året". Kapitlen om fritidsboendet flödar över av identifikationsmöjligheter när Ingström korsklipper mellan SLS-materialet och egna erfarenheter. Att de senare inte alltid är trevliga gör inte saken sämre. Ska man skärskåda finlandssvenskt landeliv bör man behärska konsten att inte falla i farstun.
Det är lätt att nicka igenkännande åt mycket i denna tremånadersparadox (juni, juli, augusti). På Landet ställs allt på ända och betraktaren ringar in en "tvärtomvärld" där andra lagar råder: "Allvar i lek, lugn i vimmel, natur i kultur, vila i arbete, ’avkopplande men jobbigt’. Smuts blir ren, gammalt blir nytt, falskt blir äkta, brist på komfort blir lyx."
Tryggt och borgerligt
I den avslutande texten ändrar boken plötsligt karaktär. Det övergripande temat är detsamma som tidigare, men utgångspunkten en annan. Efter att ha utforskat hem och stuga tar sig Pia Ingström an villan. Den närmar hon sig via Ida Salins liv och det som i dag är Villa Salin på Drumsö i Helsingfors. I förordet konstaterar Ingström att det är en annorlunda text, ett försök att utifrån ett hus skriva en biografi över snörfabrikören Ida Salin (1865–1952), en i dag nästan bortglömd kvinnosakskvinna. Orsaken till att just Ida Salin görs till föremål för en 140-sidig essä är enkel: som studerande bodde skribenten i Drumsövillan.
Kapitlen om knapphandlerskan växlar mellan torr dokumentation och livfulla reflektioner. Det finns många luckor i Ida Salins historia och för att fylla tomrummen gör författaren utflykter till gränslandet mellan fakta och fiktion. Hon tar sig friheter men månar ändå om den porträtterades integritet.
För kvinnorörelsen och lokalhistorien fyller den här texten säkert en funktion – som levnadsteckning och tidsvittne. Samtidigt känns den lite malplacerad. Vad hade hänt om Ingström i stället hade rubbat sitt trygga medelklassiga och borgerliga perspektiv med en ännu mera annorlunda text? Det finns ju andra aspekter av boende än de hon lyfter fram. Som icke-boende. Hur är det när känslor inte äger rum? När hemmet blir ett problem? I och för sig nuddar hon vid ett sådant resonemang i bokens första del, via socialarbetarna, men det är i sin tur så pass intressant att det hade varit värt mera.
Hemma i språket
Pia Ingström är allmänbildad och rapp, påläst och inkännande. Hon öser ur faktakällor men har inget emot att vädra egna tillkortakommanden. Sättet att väva in sig själv i en bredare idékontext för tankarna till Merete Mazzarella. Personligt men inte klibbigt privat.
Det är för övrigt inte första gången som hon på Mazzarellavis mixar essäistik med självbiografiska inslag. Det gällde i viss mån Den flygande feministen (2007) men framför allt Inte utan min mamma (2010). Känslor äger rum är en naturlig fortsättning på Mammaboken; moderskapet är ju ändå ett slags urhem.
Ingström lyckas införliva en oefterhärmlig humor i sina texter. Här skriver en människa med ironisk distans till sig själv och till sitt material. En människa som är bofast även i sitt språk (apropå detta med att ett hem inte bara är en fysisk plats).
Äntligen någon som säger: Att rådda är okej, att städa är också okej. Rentav befriande läsning i inredningsporrens tidevarv.
Nina Dahlbäck är kulturchef på Vasabladet.