Skivrecension: Fräscha insikter
Alla finländska dirigenter med självaktning ska visa att de kan sin Sibelius. Så även John Storgårds.
(Chandos)
Ett hastigt överslag ger cirka 35 kompletta skivversioner av Sibelius symfonier och härtill kommer ett antal icke-kompletta inspelningar. Behöver vi faktiskt fler? Ett definitivt nej vore frestande, men ett förbehåll måste ändå göras för om inte direkt nya så välgörande fräscha insikter.
Och det är precis vad John Storgårds bjuder på i sin debutinspelning med BBC Philharmonic, som utan att vara sensationell eller nyskapande – är sådant över huvud taget mera möjligt? – kombinerar en osvikligt god smak jämte naturlig känsla för estetiken med en partiturläsning som i respekt för notbilden närmar sig en Paavo Berglund i högform.
Berglund var även något av en mentor för Storgårds, men läsningarna framstår för den skull ingalunda som modellerade på någon av Berglunds tre kompletta, sinsemellan rätt olikartade, versioner. Förutom eventuellt beträffande en uttalad strävan efter chosefrihet, som aldrig känns som ett självändamål utan finner sin naturliga förankring i urtexten.
Personlig läsning
En flexibel tempobehandling är a och o i allt Sibeliusmusicerande och här fungerar Kajanus skivinspelningar av de tre första symfonierna och femman samt Beechams, av Sibelius högt skattade, inspelningar av fyran och sexan som ovärderlig förstahandsinformation.
Dessa, jämte två av de bästa sentida inspelningarna signerade Vänskä och Ashkenazy, har tjänat som referensram vid lyssningen och vad som framgår med all önskvärd tydlighet är att Storgårds vare sig bugar sig i onödan för föregångarna eller tillägnar sig partiturets bokstav genom allför pedantiskt färgade linser.
Vid behov tar han sig nog så subjektivt färgade friheter – vilket hade gillats av Sibelius, som uppmuntrade till personliga kända tolkningar såframt själva grundkänslan satt som den skulle – samtidigt som man än en gång påminns om hur relativ även tempoparametern kan te sig.
Så kan till exempel femmans hisnande slutstegring förefalla onödigt brett framåtskridande och treans inledningstakter snäppet för flåsiga för sitt eget bästa, men i bägge fallen fungerar lösningarna som smort inom ramen för den dramaturgiska helhetsplanen.
Inre harmoni
Bäst lyckas Storgårds i ettan, där han eldar på med besked utan att för den skull förfalla till självsvåldiga excesser, samt i den notoriskt svårbemästrade sexan, vars enigmatiskt gäckande grundnatur omfattats till fullo endast av ypperlige Sibeliusdirigenten Karajan.
Storgårds kommer dock nära i en tolkning, som alltifrån inledningens klärobskyrskimrande stråkpolyfoni till slutets eteriskt bortdöende repliker andas insiktsfull inre harmoni och en poesi som under den förment fridsamma ytan kan ta sig nog så passionerade former.
Minst trovärdig känns Storgårds i tvåan, som aldrig på allvar får luft under vingarna och det makliga tempot i framför allt första satsen uppvisar en onödigt markant väsensskillnad gentemot Kajanus, som i sin tur lär ha varit långsammare än Sibelius själv.
Storgårds har lagt ner mycken möda på att lyfta fram sällan hörda instrumentations- och stämvävsmässiga detaljer och han får värdefull hjälp på traven av en omsorgsfullt fraserande BBC Philharmonic, som med sitt klangfagra och överlag levande musicerande gör skäl för sitt rykte som en av landets i dagsläget hetaste ensembler.
Chandos-soundet är inte i samma demonstrationsklass som det BIS håller Vänskä med, men har rikligt med värme och rymd omkring sig. De nu för första gången skivförevigade tre korta fragmenten, som sannolikt hänför sig till åttonde symfonin, ger i sin tur ingen desto mer konkret vink om vad som försiggick i kompositionssmedjan men är självfallet av intresse för inbitna sibelianer.